Efter att jag skrev om vår förlossning hade jag ju även varit på min efterkontroll. Där frågade de om allt o lite till kändes d som. De frågade den frågan alla ställer när man fått barn, antingen ?vill du ha en till eller bara rakt o slätt när kommer nästa??
Mitt svar var att jag vet inte ens om jag vill gå igenom detta igen o varje gång jag svarat så, så säger de flesta ?äh d kommer du ha glömt tills dess.? Menar absolut inte att folk e elaka, utan vet att man vill gott eller iaf va ?artiga? o ?peppiga? men för mig har d känts som man förminskar vad jag känner.
Jag fick betygsätta min förlossning på en skala mellan 1-10 där 10 va d bästa jag gjort o 1 va d värsta. Mitt direkta svar va: ?d e inte d värsta jag varit med om o min son e d bästa jag gjort men jag kanske ger d en 3 eller 4.? Tydligen va d inget bra svar då de direkt pratade om att kontakta förlossningen på lasarettet o om de som förlöste mig kunde ringa upp mig för jag va tvungen o prata med nån.
Så några dagar senare ringde kvinnan upp som förlöste mig, hon frågade va d va för frågor jag hade som gjort mig så tveksam till min förlossning. Förklarade att jag hade inga direkta frågor utan jag ville mest veta vad som hände o varför. Hon frågade om vi kunde gå igenom min förlossningsjournal o så kunde jag berätta mina känslor. Just då stod jag på H&M på väla men jag kunde inte bry mig mindre just då.
D visade sig att de hade tänkt sätta igång mig redan på fredagen när vi kom in för d visade sig att mitt fostervatten va visst missfärgat att d kunde va farligt för vårt barn, men eftersom han mådde bra o d va fullt på förlossningen den dagen så va vi inte prio. Då bröt jag totalt ihop, jag kunde inte se hur man kunde prioritera bort med tanke på allt som hänt på d lasarettet o d e inte bara de som tas upp i media utan jag känner folk som fått dåliga upplevelser där. Jag berättade om sköterskan som sade till mig: ?vad tror du ska hända med ditt barn?? o att jag blev väldigt ledsen över d. Det va oxå inskrivit i journalen att ?mamman är rädd för sitt barn? men sen inget annat. Berättade även att vi fick aldrig info om nånting, talade om hur rädd jag va när värkarna bara avtog mitt i allt men ingen sade varför utan bara ?d kan hända? men d förklarade hon istället för mig. Sade sen som jag skrivit att jag hade en underbar upplevelse inne på förlossningen men d e BB som varit d svåra för mig o jag inte riktigt kunnat släppa d ordentligt. Vi skulle avvakta efter detta samtalet o se hur jag mådde. D kanske e så att jag känner mig ?dålig? om ett halvår o då får jag höra av mig igen o de kommer fixa hjälp till mig, rädslan har väl varit att d kunde va en förlossningsdepression eller iaf början till d, men jag hoppas att efter jag fick pratat om d o nu även skrivit av mig om d att d kanske aldrig går längre.

Nu har jag äntligen kunnat landa lite i förlossningen o släppt d mer o mer, fortfarande kommer jag svara samma än så länge att jag vet inte ännu om jag vill ha fler. Jag älskade att vara gravid, d va så häftigt o underbart att få uppleva d.
Vi har ju verkligen världens finaste bebis, o jag e som sagt så tacksam att jag fick bli just hans mamma o framförallt att jag fick chansen att bli mamma.
För lite mer än 1 år sen så gick vi igenom en stor förlust, jag tänkte hela tiden att d va sista gången, jag skulle aldrig ha orken att gå igenom en förlust till. Jag ville inte ens ge mig på att försöka igen, jag ville ge upp hoppet om att nånsin bli mamma, jag trodde inte mitt hjärta skulle klara den sorgen ännu en gång.
Nånstans hade livet en annan tanke för oss, d va meant to be.
Den förlusten ledde oss vidare o gav oss istället vår fina son, vår mirakelkille, vår älskade Maddox.

Så som d ser ut nu e jag mer än nöjd med att vi har vår Maddox o vill att han ska få all den kärlek o uppmärksamhet han förtjänar innan d ens ska tänkas på om vi ska eller inte försöka igen.

XoXo

Torsdagen den 9 augusti va för mig en vanlig dag, lite mer magont än jag hade haft under hela graviditeten.
På kvällen vid 19-tiden skulle vi uppträda uppe i byn med Joyvoice-kören. Väl där skämtade vi fram o tillbaka om att mitt vatten skulle gå medan vi stod på scenen.
Vår körledare ?förvarnade? publiken i presentationen om att d kunde hända saker eftersom jag va i slutspurten, men vi klarade hela uppträdandet.
Efteråt käkade vi o åkte sen hem. Jag o Johan lade oss lite innan 23, Johan somnar alltid ganska snabbt, 23:12 lade jag mig till rätta o hostade till o kände läckage o tänkte ?oj va jag kissnödig?? Har inte haft problem med läckage under hela graviditeten så jag va lite förvånad, men gick upp för att gå på toa o vid dörren så kom d mer o då förstod jag.
Lugnt sade jag till Johan att jag tror vattnet gick nu, han höll ju på o somna så han blev lite stirrig o for upp ur sängen. Efter d lugnat sig lite ringde jag till förlossningen, fick prata med en väldigt trevlig kvinna, jag va fortfarande lugn berättade att vattnet gått men hade inte fått värkar ännu. Så jag skulle hålla koll på färgen på vattnet o sen höra av mig när jag fick igång värkarna. Ringde mamma o berättade att d va på gång o 10 minuter efter vi lagt på kom första värken, avvaktade en timme innan jag ringde in igen för att höra mig för, fortfarande samma trevliga kvinna som förklarade vad jag skulle gå efter o att jag skulle försöka vila/sova så mycket jag kunde. Jag kan ju säga att varken jag eller Johan sov den natten. Körde värktimern hela tiden så vi hade koll på läget. Vid femtiden va jag redan trött på värkarna o d gjorde ont, men de hade sagt att jag skulle ta ett bad eller duscha, så lindrades d lite, jag skulle även försöka äta nåt o när jag badat en timme så kunde vi komma in. Badade en timme o tyckte inte d hjälpte jättemycket, reste mig upp för en dusch istället, vilket hjälpte mer för min del. Ringde en gång till vid 7 o fick då prata med nån annan som va sjukt nonchalant i luren o jag e ju ganska känslig o tar sånt personligt trots jag vet att de e ju så mot alla (eller kanske bara alla förstföderskor)

Vid 9 kom vi in på förlossningen, jag fick ett kraftigt migränanfall med synbortfall så Johan fick leda mig in i undersökningsrummet. Värkarna hade börjat avta samtidigt så jag va orolig för det oxå.
Vissa saker som jag aldrig skulle göra i vanliga fall lyckades jag göra på en helg, trodde aldrig jag skulle behöva sitta på toa framför Johan eller nån annan för den delen, men de skulle ju hålla koll på mig o fostervattnet. Efter ett tag kom en läkare in o skulle undersöka mig. Jag fick citodon mot migränen, vi pratade lite o då domnade halva ansiktet o vänster arm bort så helt plötsligt fick de kolla upp så jag inte höll på att få en stroke. D va obehagligt när halva munnen o halva näsan va helt bortdomnad men som tur var så va d inte stroke iaf. Hon pratade om igångsättning så vi fick upp lite förhoppningar, men när de sen sade att jag bara va öppen 3cm så räknade vi med hemgång. Vi fick vänta ännu en gång på info, men snart kom sköterskan in igen o sade att vi skulle skrivas in på BB direkt, så d va bara att följa med in till BB o vi visste inte varför, vi tänkte att d va för min migrän o för att läkaren hade pratat om igångsättning. Jag hade värkar till o från hela tiden men de hade avtagit ganska ordentligt med tanke på att jag hade haft värkar under natten med 3min mellanrum. Frågade antal gånger om d va farligt att värkarna avtagit så mycket, men d va inga problem sade de hela tiden. Tiden gick o d blev kväll o ingen igångsättning, ingen information till oss heller, trevliga va de dock. På kvällen hade jag värkar igen till o från men va så trött så vid midnatt gav de mig en sovdos så jag kunde få lite sömn o energi till vad som komma skulle.
Efter 4h så vaknade jag av att värkarna startade igen.

När morgonpersonalen kom så frågade vi ännu en gång om de frånvarande värkarna o att vi fortfarande inte blivit igångsatta o jag uttryckte min oro för bebisen med tårfyllda ögon. Svaret jag fick va:?men vad tror du ska hända med barnet?? Jag blev både paff o sjukt ledsen av hennes svar, d va ju mitt barn hon pratade om, jag va ju rädd o jag vet inte vad som kan hända men d finns väl mycket som kan hända, d e ju inte så att saker aldrig hänt med barn i magen lixom.
De hade pratat om mig i deras gruppmöte de hade så d va bestämt att jag skulle sättas igång fick vi veta, de väntade bara på läkaren. Klockan 12 på lördagen fick jag första dosen av cytotec, innan jag fick den kollade de hjärta på bebis o ctg på mig sen fick jag igen vid 14, samma procedur med ctg o bebis hjärta. Fick antibiotika för d va tvunget att få o helst 2h innan förlossning. Vid 16 när jag fick tredje dosen satte sammandragningarna igång igen, de blev faktiskt ganska regelbundna snabbt, ctg:n visade inte rätt på sammandragningarna så viktigast va att vi höll koll på bebisen. Fick en dos till 18. Om inget hände under natten skulle vi börja om med doserna på söndagsmorgonen, men isf redan 6 på morgonen för att d inte skulle bli lika långdraget som under lördagen. Sista dosen för den dagen fick jag 20:00. Då hade jag värkar ganska så regelbundet o typ heeeela tiden. Jag fick iaf beröm för att jag kontrollerade min andning så bra genom värkarna, nåt positivt där lixom.

Vid 22-tiden orkade jag inte längre o ville bara sova, hade ingen energi till nåt, hade ju knappt sovit nånting sen torsdagsmorgonen. Så till slut kom en sköterska med ny sovdos fast denna gången fick jag morfinet i spruta istället, den blev jag ganska påverkad av kan jag tala om ;) vid midnatt vaknade jag i ren panik av kraftiga värkar o började trycka hejvilt efter personal, måste gjort d i ruset för jag va inte helt klar i huvudet när jag vaknade o hade ont. Samma underbara sköterska kom in o frågade hur d va med mig, jag hade så ont o ville inte mer.
Jag skulle få påfyllt med medicin men först ville hon undersöka mig o d e nu d roliga kommer. Hon kollade hur öppen jag va o d visade sig att jag hade öppnat mig bra så jag skulle skickas till förlossningen, ?jaha? svarade jag o låg stilla o tittade. Så sade hon några ord till Johan o gick ut. Jag tittade på Johan som hade rest sig o höll på att klä på sig o frågade:?var ska du?? Han tittade på mig som att jag va dum i huvudet:?vi ska till förlossningen, d e dax o föda, d sade hon precis ju?
?Jaha? svarade jag o låg fortfarande kvar. Efter 10 minuter kom hon igen o frågade mig om jag ville ha ett sånt ?gåbord? eller rullstol, jag svarade att jag ville ha ?gåbord? o sen frågade jag henne:?var ska vi?? Jag va heeelt väck. Tror vi kom in på förlossningen vid ett nångång o fick träffa två underbara kvinnor som skulle förlösa mig. Jag valde att studsa på pilatesbollen tills jag va helt öppen, blev nu även introducerad till den fantastiska vännen lustgas. Har väldigt mycket minnesluckor från den här tiden o önskar så här i efterhand att Johan filmat mig under just vissa tillfällen här, för tydligen lyckades jag med att ha lustgasmasken på mig vid värkarna, studsa på pilatesbollen (d e väl inget svårt tänker ni) men samtidigt sova så Johan fick väcka mig flertal gånger, d hade jag velat se hahaha. I slutet innan krystvärkarna kom ville jag kasta pilatesbollen åt skogen för då kunde jag bara stå o hänga mot sängen o lustgasen va i ansiktet typ hela tiden.
Klockan 04:00 satte krystvärkarna igång o d gjorde fy helvetes ont, de fick stoppa mig vid nån värk men efter 18 minuter va vår älskade lillkille ute.
När han va ute så frågade vi om han hade tänder. ?Tänder?!? utbrast båda, jag e född med två tänder så därför vi frågade men han hade inga tänder, förlossningsläkaren hade aldrig hört talas om d o hon hade jobbat där i 23 år.
De lade upp honom på mig, men navelsträngen va kort så han kom inte så högt upp, så såg inte honom helt direkt. Hela min kropp bara skakade helt okontrollerbart, de sade att jag va nog i lite chocktillstånd just då, men jag blev så lycklig att han mådde bra när han kom ut, så chock eller lycka d vet jag inte. Moderkakan kom ganska snabbt efter o d va inga problem där heller. Johan fick klippa navelsträngen o jag blev kollad. Jag hade spräckt ett blodkärl därav att jag hade större blodförlust än vanligt o sen hade jag typ 2 skrapsår som de sydde men sprack inte nånting så d va ju bra. De va förvånade att jag inte sprack med tanke på hur snabbt d gick när d väl kom igång. De tyckte jag va ämnad till att föda barn, dock sade jag att nej vill inte göra detta igen, men så sade de att d kommer jag glömma o kommer ändra mig sen.
De som förlöste va helt underbara o passar verkligen i d yrket.
Sen fick vi den berömda frullen o sen lite sömn med vår nya stora kärlek. Så snabbt man kan känna så starkt för någon.

Sen kom d sköterska som tyckte d va dax för mig att gå på toa o göra d i duschen, där kom nästa sak jag aldrig trodde jag skulle göra, jag va i chock haha
Fick ett nytt rum inne på BB som jag fick dela med en annan o då visste jag att de inte kunde göra nåt åt min rädsla...
På eftermiddagen kom farmor, farfar o faster o hälsade på o efter dem kom mormor, morfar, morbröderna o Mia o se vårt underverk.
På kvällen myste vår lilla familj ihop, men som vi misstänkte fick Johan åka hem, han lovade att komma tillbaka tidigt o innan vi skulle träffa läkare på morgonen.
De hade sagt innan att jag kunde testa om han ville ta bröstet men d va inte akut eftersom han inte behövde mat förrän d hade gått ett dygn. Men redan vid tolv-tiden börjades d att jag skulle amma o d funkade inte. Maddox ville/kunde inte o han blev ju frustrerad o jag blev stressad eftersom jag delade rum med en annan mamma. Det sprangs ut o in ur rummet hela tiden o Maddox kunde inte heller koncentrera sig o blev oxå stressad precis som jag. Jag vet att jag bara grät hela natten o där skulle jag njuta av att ha blivit mamma. Missförstå mig rätt, att få bli mamma va o är helt underbart för mig men jag kände lite att de tog den ?första natten med mitt barn? ifrån mig.

När Johan kom på morgonen så va d som en klump släppte i hela kroppen t o m.
Vi fick träffa läkare o Maddox fick sin hälsoundersökning.
Under förmiddagen försökte man få igång amningen för mig o Maddox men d fick sådär så jag fick testa pumpa istället. Kände mig som en kossa när man satt där med slangar hit o dit ;)
Efter lunch klarade jag inte mer, jag visste att Johan skulle få åka hem på kvällen o bad dem att jag skulle få åka hem oxå. Jag ville absolut inte va kvar, jag va stressad av allt spring där o jag ville att Maddox skulle få lugn o ro oxå. Självklart fick jag åka hem om jag verkligen ville men de rekommenderade inte d o de ville jag skulle kunna mata Maddox, men jag va så ledsen o fick lite panik igen, så den fina sköterskan jag pratade med lovade att kolla upp om Johan kunde få stanna över natten med oss om jag lovade att stanna om han va kvar.
De hittade ett ledigt rum till oss så Johan stannade med oss o hela jag fick ett lugn i mig o vi hade en superbra natt med Maddox.

Morgonen efter så mötte jag en av sköterskorna som vi haft dagen innan o hon sade direkt att d va stor skillnad på mig o att d bara lyste om mig.
När hörseltest var gjort o PKU-testet taget så fick vi prata med sista barnmorskan som skulle skriva ut oss.
En rolig sak där, jag o Maddox hade ju armband/fotband med siffror som talade om vilken bebis han va på Helsingborgs lasarett under 2018, när hon skulle kolla att de överensstämde så tittade hon på hans o sen sade hon 2214 o kollade på mitt men där stod 2212 o jag utbrister:?va har ni gjort med mitt barn då?!?
Hon blev ganska nervös o kollade hans igen o bara ?oj nej jag såg fel, 2212 på hans oxå? sen blev d lite nervösa skratt.
Sen va d äntligen dags för hemfärd o d va ju sjukt att vi skulle få ta med honom hem, vi har nu en minimänniska på heltid, dygnet runt hos oss o d e så underbart.

XoXo

För 3 veckor sen hade vi vårt RUL.
Mina förväntningar va skyhöga, vi skulle få se vår lilla bula igen o nu skulle vi förhoppningsvis få veta vilket kön d va oxå. Johan jobbade först, vi hade fått tiden på eftermiddagen så d kändes som en låååång väntan. Vi åkte in för att käka innan, men de ställen vi ville käka på va stängda så vi irrade runt ett tag o då hann jag bli uppstressad så när vi väl satt på en pizzeria till slut så käkade jag lite pizzasallad o en slice av Johan.
Sen gick vi till lasarettet för jag skulle ta lite prover o där blev d till slut oxå stressigt så jag fick be om min remiss igen för att hinna upp till UL men då slängde de in mig. Så när vi väl va registrerade på UL så kunde jag äntligen andas.

Johan sade innan vi gick in att han skulle inte lämna förrän vi hade fått veta vad d va för kön (detta e lite kul senare)
Väl inne så va d en manlig som undersökte, han va väldigt saklig, noggrann o förklarade mycket för oss.
Under själva undersökningen så frågade vi inte om kön eller någonting, jag väntade mest på att Johan skulle säga nåt men inte ett knyst från honom. Jag hade redan hört eftersom läkaren redan hade försagt sig men Johan hade inte reagerat, så fort jag hörde kollade jag hela tiden på Johan för att se hans reaktion men han stirrade bara in i skärmen. Så när d va klart så tittade jag på Johan men fortfarande kändes d som han inte skulle säga nåt (ni vet han som inte skulle lämna förrän han fått veta) ;) så jag frågade läkaren om han hade sett om han hade sett va d va för kön o d hade han ju, ville vi veta?
D ville vi ju självklart, så vi väntar en liten kille, vår efterlängtade bebis e en lillkille.

Som jag sade, jag hade målat upp en bild eller förhoppningar att d skulle va världens lyckligaste dag hittills...där i hissen på väg ut så fylldes huvudet med tankar o allt bara yrde omkring i huvudet.
Jag har inte önskat mig varken det ena framför det andra mer utan jag har bara haft i tanke att jag vill ha min bebis o d låter kliché men så har d känts för mig.
Tankarna fortsatte snurra...
En pojke...en pojke?! Killar, män d klarar jag av, även om de kan va komplicerade eller rent av pain in the ass ibland men jag vet iaf vad jag kan göra/säga om d behövs, men hur ska jag klara av att vara mamma till en pojke?
Fast då ramlade ännu en polett ner...mamma, jag ska bli mamma...hur ska jag klara av att va mamma? Kan jag va mamma? Paniken bara tog över helt o ultraljudet kom lite i skymundan. E jag normal som tänker så här? E d normalt att få paniken så långt in? Vi gick in i v.20 den dagen, d va som att allt blev verkligt så fort vi fick veta könet.
Vi har ju ändå haft 2 ultraljud innan dess, d känns ju som att jag borde fattat tidigare...men jag ska bli mamma, heeeelt sjukt :D

När vi hade berättat att d va en liten kille så när folk kom fram o va sådär söta, lyckliga o helt fyllda med glädje o skulle gratta, då kände jag mig först som Miranda i SATC när hon får veta att d va en pojke, klistrade på ett leende o bara tackade, så d va inte att jag inte ville ha en pojke eller så utan d va bara att jag hade smått panik att jag skulle bli mamma , att jag ska uppfostra ett barn. Vem fan får panik sådär o så långt in, som sagt d va ju halvtid där, finns d fler som känt så eller alla hade d tidigare i graviditeten? E jag bara dum i huvudet?
Har såna skuldkänslor mot bebis att jag fick panik så, han kommer aldrig vara oönskad o definitivt aldrig oälskad.

Avslutar med ett lite onödigt ämne men lite lättare iaf.

Nu kan vi ju iaf konstatera att vissa utav olika test o olika myter om vilket kön d va, stämmer inte, iaf inte på mig.

Mamma gjorde med en pendel på mig o den sade tjej
Kinesisk kalender sade tjej
Taskig hud- tjej (tydligen)
Mycke illamående- tjej
Pappan har fler systrar än bröder- tjej
Fruktsug- tjej
Bikarbonat-testet- d första hände d inget på (men tror jag gjorde fel) andra gången så började d faktiskt bubbla- kille (Johan visste inte att jag hade gjort d igen då) så den stämde ju då
Ökad hårväxt- kille (men d har inte jag haft heller)
Vikten (jag har ju bara gått ner i vikt) inget har lagt sig på rumpan o större rumpa brukar tydligen va tjej
Nån sade nåt om mängden mat, ökad så e d en kille, ja d e ju en kille, men jag äter inte mycket, d där med att äta för två e inget jag anammat. Va ju sjukt illamående i början så jag varken kunde eller orkade äta mat, o nu äter jag som innan, o d e ju inte överdrivet mycket, har ju aldrig varit stor i maten.

Saltsuget stämmer iaf med kille :)
Större bröst tyder oxå på kille :)
Frusen tyder oxå på kille :)

D e ju ganska sjukt så mycket olika myter/tecken d finns o även om jag ändå e skeptisk mot sånt så vill man ju ändå både testa o se.

D va väldigt spridda skurar bland folk omkring oss om vad de trodde d va, ganska kul o höra alla teorier o tankar. Överhängande va ju tjej men d va nog för att alla trodde att Johan bara kunde skapa tjejer ;) jag sade flera gånger att d e en kille för att d verkar va ett riktigt pojkår, d e inte många av dem jag vet som väntar tjejer.
Jag e bara glad att han mår bra o att vi om några månader ska få mysa bebis dagligen, att vi ska få vara föräldrar ihop till vårt lilla mirakel.
Imorgon är det 4månader kvar, så snabbt tiden går just nu.

XoXo

Jag tänkte skriva lite om bulan, vår efterlängtade bulan.

Som jag skrivit innan fick vi ett missfall som tog hårt på oss, men tack vare våra vänner o min familj så reste vi oss tillsammans, starkare.
Missfallet fick vi den 4 november.
Ca 2 veckor efter d verkar d som att jag, trots mina svårigheter att bli gravid ha gått o blivit gravid ännu en gång, d säger ju iofs kanske vilken perfect match vi egentligen e tillsammans ;)

Jag fick en känsla ganska tidigt att ta test, men visste oxå att d kanske inte var helt 100 säkert, vi hade läst o hört att hcg:et kunde finnas kvar i kroppen i upp till 10 veckor efter ett missfall och samtidigt trodde jag inte att jag kunde bli gravid igen o verkligen inte så snabbt.
Idag e jag sjukt glad att jag satte alkoholstopp på mig själv efter missfallet, tänk om jag hade gjort som tidigare o försökt fly sorgen/problemen med alkohol, då hade vi inte väntat vår lilla bula nu.

När det hade gått ca 10 veckor efter missfallet tog jag nytt test igen o d visade fortfarande positivt, så jag ringde barnmorskan o fick tid den 16 januari.
Då jag aldrig hann med att ha mens efter MF så var det lite svårare o räkna ut. När jag o Johan hade räknat lite löst på det så trodde vi 25 augusti, men barnmorskan trodde den 17 augusti, men vi blev kallade till Najaden i Helsingborg för ett ultraljud för att se hur långt gångna vi var.
Vi åkte in tillsammans den 22 januari, det var verkligen snabba puckar när man blev kallad hit o dit. När jag låg där o såg på skärmen o hon hittade bulan direkt o såg ett aktivt hjärta slå, redan där hade jag tårar i ögonen, där va nån i magen, d va inte en inbillning som jag nästan trodde.
Vår lilla bula var mer vild än tam, så hon hade lite svårt o få exakta mått, men nya datumet blev istället den 10 augusti.

Eftersom jag räknas som gammal så blev jag erbjuden att göra KUB-test (fr o m 1 mars får gravida oavsett ålder lov att göra KUB tydligen i Skåne, så nu kan jag räknas som normalåldrig igen)
Det enda jag skulle göra va blodprover o sen då ett ultraljud så vi bestämde oss för att göra det, plus att då skulle vi få se bulan igen <3
Vi blev snabbt kallade även dit, iofs var det ju lite tidspress där oxå eftersom d måste göras inom viss vecka, så den 7 februari va d dax o se bebis igen.
Mina prover såg bra ut och bulans hjärta slog friskt, måtten vid nacken såg bra ut. Vi fick konstaterat att d bara va En bebis därinne, såklart va bulan ännu en gång mer vild än tam o ganska envis så ville inte riktigt som vi ville, men fick ännu ett nytt datum, så nu e vi beräknade till den 14 augusti. Jag förväntade mig att krämen hon slängde på magen skulle va iskall, men den va varm, har ju sett på tv att mammor reagerar på att krämen e iskall när de gör ultraljud. Jag hade dock inte förväntat mig att hon skulle trycka så hårt när hon gjorde ultraljudet. Hon sade till oss redan från början att om hon va tyst en längre tid skulle vi inte få panik, det är mycket att mäta o räkna när man gör dessa tester. Kan tänka mig att man får smått panik o tror att d e fel på barnet när de tystnar ett tag och letar runt.
När vi gick därifrån va jag helt tårögd, helt lyrisk, vi hade fått se bulan ännu en gång o d va så himla mys. Som jag eller som vi längtar efter vår lilla bula <3
Vi bestämde oss för att berätta i början av februari, redan innan hade vi tagit ett foto på tjejerna med skylt i mitten där det stod ?vi ska bli en till? så den visade vi för närmsta men bad de va tysta tills vi berättat för tjejerna.

Tillsammans hade vi bestämt att tjejerna skulle få veta av oss o ingen annan, vet ju hur den vägen hade kunnat gå annars.
Vi bad tjejerna sätta sig i soffan så fick Johan berätta.
Den 13 februari va d dax för den riktiga inskrivningen hos barnmorskan. Det gick bra men fick lite påbackning på mina prover.
Har lite problem fortfarande med järnvärdena, jag försöker verkligen massa nu, käkar järnrikt plus att jag dricker järn.
Kirurgen har skrivit in i journalen efter sista proverna att om vi inte kan få upp mina järnvärden måste jag göra infusion av järn 2-4ggr/år så nu måste jag skärpa mig både för min egen skull o framförallt för bebisen.
Jag fick ta lite nya prover i samband med att jag hämtade min blodsockermätare, och nu måste jag ta ännu fler prover pga att min kropp inte heller tar upp D-vitamin o d visste jag sen innan så jag får ju bara hålla koll o ta alla tillskott jag bara kan.

Har gjort en glukosprofil, den tyckte jag själv gick bra, mina värden va bra varje dag. Sista dagen hade jag ont i fingrarna, beundrar verkligen alla diabetiker som måste göra sånt här dagligen som orkar o klarar det, jag e ju en mes jämfört med de kämparna, jag som gnällde efter bara 3 dagar med stick 7ggr/dag.
Jag e så rädd att göra eller orsaka nåt som kan få bebis att bli dålig/sjuk, just att jag e orsaken till d, egentligen vet jag inte va d skulle vara men d e väl kanske en vanlig känsla att känna när man e gravid.
Kommer nog få våndas av många what ifs de kommande åren som mamma ;)

Det e ju konstigt, att jag Madde ska bli mamma. Tjejerna har kallat mig mamma många gånger, jag e ju bonusmamma till dem, men nu ska jag bli mamma till vårt barn, d känns så surrealistiskt att jag ska få bli mamma.

Själva graviditeten då, ja jag har mått illa, har mått som ett svin ibland, men jag har kämpat på, innan vi sade nåt på jobb o så, då va d kämpigt men fick bita ihop. Samtidigt har jag känt otroliga skuldkänslor över att ens gnälla om jag mått illa eller haft en dålig dag, jag e sååå tacksam för att jag e gravid att jag får gå igenom detta (d e många som aldrig får känna detta o jag känner mig så skyldig om jag då gnäller eller klagar) jag menar inte att klaga eller vara otacksam, d e så många som tar graviditet för givet.

Känslomässigt, oh my god, jag har varit sååå känslig. Trodde d överdrevs med alla känslor men efter att vi satt o hade youtube igång o see you again spelades så sade Johan att han, Paul walker e död. Jag började störtböla o kunde knappt sluta. Vet mycket väl att han e död för jag grät redan den dagen vi såg sista filmen på bio, men ändå så reagerade jag så starkt. Så fort jag glömt något eller nåt gått emot mig har jag blivit helt gråtfärdig, helt sjukt :P

Nu går d åt rätt håll, jag mår bra o d verkar som bulan mår bra, på onsdag när vi går in i vecka 20, ska vi på rutinultraljud o få se bulan igen, förhoppningsvis kan vi oxå se va d e som gömmer sig därinne, vill ju mest bara veta att allt e bra med bebis.
Har ju inte känt nåt, vi trodde d va nåt för ett tag sen men e osäker nu eftersom jag inte känt nåt sen efter d, dessutom vet jag ju inte riktigt hur d ska kännas ;)
Sen e man ju nojig o tänker massa när man inte vet, hört, sett eller känt nåt, men d e väl så d ska va när man e gravid, lite nojig, d hör väl till.

Längtar så till onsdag när vi ska få se bulan igen <3

Han med stort H, ja d e han jag har i mitt liv och det är jag så tacksam för.

Johan du är en sjukt underbar kille, med ett hjärta av guld, du e snäll och öppen mot alla, oavsett vem det är.
Jag önskar så att du själv insåg hur mycket du e värd o verkligen betyder för många. De personer som tryckt/trycker ner dig betyder ingenting o är inte värda din tid, omtänksamhet eller kärlek.

Du finns alltid i mina tankar, du e den första jag tänker på när jag vaknar och den sista jag tänker på innan jag somnar.
Ditt leende smittar av sig och får fortfarande varje del av kroppen att pirra till och ge mig ett sånt där fånigt leende.

Förra året var tufft för oss båda, jag ville finnas där för dig hela tiden för allt du gick igenom o ändå stod du där för mig o var min trygghet o den som stöttade mig genom alla tårar, utbrott o alla kamper som jag fick tampas med.
Sen kom det där missfallet som höll på att ta knäcken på mig, d va lika mycket sorg för dig men ändå höll du din famn öppen och tröstade mig dygnet runt, du fanns där oavsett. Jag e glad att du/vi tog oss igenom det och hur det stärkte oss ännu mer, d e vi två tillsammans lixom.
Sen hade vi våra vänner o min familj som ställde upp för oss o fanns där för oss under den jobbiga tiden.
Jag e så glad att du känner dig både trygg, älskad o känner dig som en i familjen o att min familj ser dig som en så stor fin, betydelsefull och viktig person i familjen.

Tänk att det gått 3 år, o d har varit underbart största delen av den tiden. Ja vi har inte haft många fnurror på tråden...faktiskt. Det är helt sjukt att även om d gått 3 år, känns d som d alltid varit vi o att d aldrig funnits nåt annat men samtidigt känns d som att vi precis bestämde oss för att följa våra känslor o satsa på att testa på att vara vi två.
Får fortfarande fjärilar i magen varje gång jag tänker på dig, får fortfarande goosebumps över kroppen när du rör vid mig och saknar dig när vi e ifrån varandra även om d bara är för en kort stund.
Tänk att få ha sån tur att få känna så för någon o att känna d efter så lång tid. Tänker ännu mer på hur lyckligt lottad jag e som fick dig, o att du föll för mig, att allt tidigare i våra liv inte var det som skulle vara utan att det bara var en väntan på oss två tillsammans.
Jag tänker va så självisk o säga att jag gick som ?vinnare? i detta och e sjukt glad att de som inte ville, släppte dig o de som ville, inte behandlade dig väl eller tog vara på dig/er, o d viktigaste i detta att du insåg att du va värd mer, för du e värd så mycket mer än du nånsin kan ana.
Jag skulle vilja ge dig allt du e värd och verkligen förtjänar, jag försöker varje dag visa min uppskattning, tacksamhet o kärlek till dig o aldrig ta dig för givet.

Nu väntar vi vår lilla ?bula?, och jag hade inte velat ha det annorlunda. Jag e så glad att d e just du som e pappa till ?bulan?, d e vår tur nu, vi ska bli föräldrar ihop, vi två har skapat ett liv, vi startar ett utav livets största äventyr tillsammans.
Samtidigt som d känns långt till augusti så känns d ändå som tiden går snabbt (kommer jag antagligen inte säga i juli) ;)

Johan, Tack för att du e du, för att du fanns o alltid finns där för mig, för att du blev min bästa vän, min stora kärlek och att du är den jag vill leva mitt liv med.
Det finns inget som kan komma mellan oss för d e vi två, vi e starka tillsammans.
Jag älskar dig fantastiskt mycket.
You & me forävva and ävva.

Nyår va vi hemma hos oss.
Vi hade tjejerna så vi hade tänkt oss en lugn nyår hemma, sen tillkom Amanda, Johan, Max o Mia. D va mys.
Vi käkade 3-rätters, drack alkoholfritt. Jag har ju som sagt tagit lite avstånd från alkohol, tvingar absolut ingen annan bara för att jag håller mig till alkoholfritt men alla höll sig till d, d va ju lite sött faktiskt.
Under kvällen spelade vi lite spel o så oxå o bara snackade, hade d mys helt enkelt, fler såna kvällar känner jag.

Tjejerna höll sig vakna heeela kvällen o skulle va med vid tolvslaget. Olivia va heeelt lyrisk över raketer o smällare men Alicia va oxå på fram tills d startade på riktigt. Hon borrade in sig i min hals o höll om mig krampaktigt o ville inte släppa. Så vi gick in hon o jag :) väl inomhus så va d intressant igen så d va nog mest det höga smällandet.

Sen i tisdags va d dax för min födelsedag, jag gick o blev 33år gammal, Herregud, va hände där? Skulle man inte räknas som vuxen då?
Började dagen med inventering på jobb, gick hem efter bara några timmar. Fixade till mig för på eftermiddagen/kvällen så skulle jag iväg men visste varken var eller när. Johan kom hem o fixade sig, åkte vi in till stan. Där gick vi hand i hand en runda i vårt älskade Helsingborg. Pratade massa minnen o pratade om våra framtida drömmar om o flytta in där igen o så.
Så fint d har blivit nu, kan bara imagine hur d kommer bli när d e klart nere i city lixom, underbart.
Vi gick förbi massa restauranger o bestämde oss för att ha minst en datenight ute i månaden, både ensamma o gärna med sällskap oxå såklart.

Sen ledde han mig mot pinchos när vi väl va därborta, men d såg så mörkt ut så jag trodde d va stängt att d inte va dit vi skulle lixom, men han stegade in där o mot trappan. Jag bara:?men ska du inte prata med tjejen?!? Men han stövlade på uppför trappan. Jag har svårt att se folk när man går på ställen o så, för jag tittar nog inte riktigt på folk så jag fattade inte så mycke när han gick mot ett bord där d satt folk, sen kopplade jag att d va ju min bror, Mia, Amanda o Johan lixom. Så kul att de hade tagit sig dit för min skull o överraska mig på min födelsedag. Blev ju tårögd, min Johan hade lyckats igen. På våra snart 3år tillsammans har han lyckats överraska mig minst 3gånger o d förutom förlovningen. Han har ju överraskat mig mer men dessa gångerna har jag varit helt out of it o inte vetat nånting alls.
Så d blev mysmiddag inne på pinchos, till desserten så fick jag även eld o sång ;)
D blev en väldigt mysig o lugn födelsedag.

Sen har vi mitt val att avstå alkohol, detta verkar vara någonting som är svårt att acceptera.
Jag har aldrig förstått innan hur jobbigt d kan va för dem som säger nej till alkohol förrän nu. Det känns som att d e en så stor sak i vårt samhälle när man inte vill ta ett glas vin eller en öl. Ska det behöva vara så här? Ska man behöva försvara sig för att man tackar nej ibland? Jag förstår att man inte riktigt tar d på allvar med tanke på mina tidigare alkoholvanor men jag kan oxå ta mogna beslut ibland.

När jag mådde som sämst 2014 så tog jag till alkohol för att fly mitt liv. Jag mådde psykiskt dåligt o d påverkade ju mitt alkoholintag, jag drack tills jag knappt kunde stå, tills jag knappt va vid medvetande. Vissa dagar visste jag inte ens hur jag kommit hem eller vem jag varit ute med, men varje gång jag började dricka så visste jag att allt skulle bli bra för jag slapp verkligheten.
Sen började jag må bra och njöt av vin för att d va gott och inte för att fly någonting.

Jag älskar att testa nya viner o jag tycker om att ta nåt glas då o då. Även o festa till d vid tillfällen.

Sen i år har d uppkommit olika saker vid flertal tillfällen, en gång i somras när vi hade kräftskiva så slutade kvällen med att jag fick ett riktigt breakdown o jag kunde inte kontrollera någonting. Dagen efter så hade jag sån ångest, jag grät flera gånger och bad om ursäkt till Johan typ 1000 gånger o jag var helt tom. Jag vågade knappt se de i ögonen som va med om mitt meltdown, så mycket skämdes jag. Har aldrig brutit ihop så illa.
Så jag vet ju att jag inte kan hantera alkohol tillsammans med dåligt psyke.
När vi fick missfallet så tog jag d jättehårt, men jag bestämde snabbt att jag undviker alkohol tills jag e redo, tills jag känner mig bättre. Jag e fortfarande ledsen, inte som innan såklart, men jag vet att jag inte e redo ännu så jag avstår fortfarande.
I lördags när jag jobbade fanns d i tankarna att d va exakt 8v sen missfallet, d gjorde mig fortfarande ledsen så jag vet att mitt val e rätt.
Jag kommer dricka vin när jag e redo, tycker inte att d borde va en så stor sak för andra, utan bara ta att jag inte vill dricka sånt just nu. Tro mig jag kommer komma tillbaka, men låt mig läka, för d tar olika tid för alla att läka, och det får ta den tid d tar. Är jag sen väldigt tråkig att umgås med utan alkohol så får vi ju ta en paus så länge, jag kanske e redo om en månad, kanske t o m e redo nästa vecka men acceptera att jag inte vill just nu, d e ju inte så att jag tvingar andra att följa mitt val, drick er redlösa om ni vill.

Nu ska jag sova har en arbetsdag imorgon oxå ju. Godnatt peeps

XoXo

Ja d e väl nu såhär i slutet av året man ska summera sitt 2017
En snabbresumé fast i ett långt inlägg.

Det har varit mitt värsta år samtidigt som ett utav de bästa åren i mitt liv.
Ett skräckblandat år.
Måste samtidigt faktiskt säga att jag e lite stolt över mig själv, ett år med händelser som jag aldrig trott att jag skulle klara men ändå rest mig upp gång efter gång.

Början av året brottades jag med en sjukskrivning som absolut inte ville ge med sig hur mycke jag än ville börja jobba igen.

En underbar sak som ändå startade 2017 va att vi blev sambos på riktigt, tänk att jag skulle bo med en kille igen. Trivs väldigt bra som sambo igen, tycker mest synd om honom, med alla egenheter jag har för mig men vi har lyckats hitta vårt tillsammans. Hade panik i början då jag sett hur vissa av hans fd ?roommates? hade d o jag e ganska enkel o vill ha d stilrent o inte en massa plotter. Jag trodde d skulle kunna bli en stor sak för oss, men vi kom fram till att vi e väldigt lika gällande inredningen o hemmet :)

Samtidigt som jag va ganska labil o kände hur jag mer o mer förlorade en stor del av mig när jag inte fick göra d som e en stor del av mig så fick vi världens bästa utmaning. Jag va aptrött dagligen och va sen (dock inget ovanligt med tanke på min sjukdom) men gjorde test. Första testet va två streck, dock väldigt svagt, så jag tänkte jag fått fel. Andra testet fick jag för mig att d inte va nåt så jag slängde d utan att ens tiden hade fått gå (tog lite för givet att d va fel o jag vågade klart inte hoppas) pratade lite löst om d med Johan o han bara: ?ta upp testet igen o kolla!?
Jag plockade upp d o än en gång 2 streck. Så tredje testet va vi båda hemma o än en gång 2 streck om än d ena va vääääldigt svagt
Morgonen efter sprang Johan till jobb o handlade nytt test (digitalt) Dock hade jag hunnit upp så vi bestämde att d skulle tas dagen efter. Vid lunch skulle vi åka till Helsingborg o käka o sen vidare till Båstad för en natt på hotell Skansen. På tåget upp till Båstad fick jag smärtor som gjorde så sjukt ont, d sökte mig ordentligt o jag ville bara lägga mig o dö.
Lite senare, innan vi skulle käka så va d över. Jag kände d i hela kroppen o jag kan inte ens komma ihåg eller beskriva den känslan som kom just då.
Tårarna bara rann o jag va bara tom på allt, kände mig dum som blivit så lycklig för något som va såpass nytt o som sedan raserade min värld så snabbt. Jag kände mig lurad på att inte få hinna njuta helt av glädjen även om d va tidigt.
Det vi försökte trösta oss med va ju att nu visste vi att det funkade :)

Jag tog ett stort steg och gjorde någonting för mig, min egen skull, jag anmälde mig till en Joyvoice-kör som skulle starta upp i Åstorp. Trodde inte jag skulle våga göra en sån sak men jag älskar ju att sjunga så det va rätt sak för mig. Träffade underbara människor och det var ren o skär lycka på torsdagarna.

Under början av året fick vi gå igenom massa undersökningar, olika sorters röntgen när Johan hade oförklarlig huvudvärk som gav honom konstiga ”attacker” som inte gick att varken förebygga eller lindra. Det var en jobbig tid, att åka ut o in från lasarettet, gå hos neurolog o ingen kunde förklara varför d va så här. Han mår bättre nu men d va svårt o jag försökte hålla god min hela tiden även om man va orolig o tänkte d värsta vissa dagar o man ville bara rasa ihop, men då va d min tid att stå upp för honom precis som han gjort o gör för mig.

Den 5 juni bestämde sig Johan för att köpa ring till mig och ville visa att d ska va vi resten av livet. Vi förlovade oss efter en ganska rolig diskussion *läs här: http://missmaddeluttan.bloggplatsen.se/2017/07/05/11458037-forlovningen/
Jag som tvekade o trodde att jag aldrig ville ha d där igen o sen träffade jag Honom med stort H.

Min älskade fina brorsdotter o jag har alltid haft en speciell relation men vi kom närmre varandra under detta året och jag önskar inget hellre än att hon ska må bra o få leva d liv hon förtjänar. D har varit många tårar o mycket kämpande men även så mycket glädje. Vi sjunger ihop i kören oxå, så inte längre bara hemma, så vi delar den upplevelsen tillsammans. Tjejerna älskar henne o hon har tagit sig an min lilla egna familj. D e 18 år i åldersskillnad o d kan man inte tro ibland o d e väl så d ska va ;)

Vi har även tampats med fler sjukdomsbesked bland familj o vänner. D har tagit hårdare än jag trott, varje gång. Har trott att jag hanterat d bra o sen har jag rasat antingen när jag varit ensam eller bägaren bara runnit över.
Jag e glad att jag va så på som jag va gällande pappa även om jag kände mig hemsk o elak flera gånger, men i slutändan så e d ju bra för han har redan satts igång med bromsmedicin då han fick diagnosen alzheimers fast i väldigt tidigt stadie, som tur e.

När d lugnat ner sig lite kom en händelse på jobb som skakade om en hel del.
D var ett stort slagsmål på plats och utan närmare eftertanke sprang jag mot den stora händelsen, dock inte en tanke på att kasta mig in i hetluften utan för att skydda 2 små pojkar som i panik skrek efter sin pappa som blev attackerad mitt framför deras ögon. Än idag kan jag höra deras skrik. För första gången använde jag mitt personlarm o d kom poliser, väktare o ambulanser o d va folk överallt. Efter en timme kom chocken på mig som jag själv inte insåg o jag blev hemskickad från jobb. Tur i allt detta va att vi åkte till Stockholm dagen efter för att gå på derbymatch så jag kom ifrån allt, d va bestämt sen innan.
D blev krismöte (om än efter några dagar) och jag blev skickad till företagssköterskan, gjorde avslappningsövningar och bara pratade o pratade... det var hos henne, tack vare henne jag kom över tröskeln. Vissa har visat sin oro i efterhand oxå, för utan att jag märker d så i vissa situationer kan jag reagera eller va lite jumpy, men kan hoppas d försvinner.

I september började en ny termin av Joyvoice igen och jag tog ännu ett steg utanför min box, jag bestämde mig för att va med o sjunga ?solo? o d va heeelt underbart, jag o maya sjöng ihop. Nu på avslutningen så hoppade jag plötsligt in på ?decembernatt? oxå utan tidigare övning på solotexten där men d gick bra.

Vi hade stort jubileum på Ica, vi fyllde 100år och fick en stor gemensam p-fest med Maxi-husen här i söder. Där blev jag tillfrågad om jag ville joina ?Maxi-kören? o uppträda på p-festen tillsammans med Jessica Andersson o Lasse Holm o sjunga 9 to 5. Skitkul va d kan jag tala om. Fick träffa Pernilla Wahlgren o hamnade även på hennes insta, Woop Woop ;P

I oktober efter att nästan svimmat o blivit akut illamående på ÖoB åkte jag hem o tog ett test o d va positivt. Ännu en gång ett oplanerat men välkommet besked. Vi bestämde oss för att hålla d hemligt.
Lördagen den 4/11 på förmiddagen hade jag ont i magen men gick till jobb. Efter en timme kände jag på mig att nåt inte va rätt. Johan satt på kontoret o pratade med mig o Marita o jag gick på toa medan de fortsatte. När jag kom tillbaka sade jag bara att vi måste åka in o sen bröt jag ihop totalt. Vi berättade för Marita o jag ringde 1177, som sen kopplade mig till gyn. De bad mig komma in direkt, Johan följde självklart med mig. När vi kom innanför dörren på gynakuten så hörde vi en bebis som grät o jag kommer bara ihåg att jag kröp ihop mot väggen o bara grät.
När vi väl kom in fick jag ta massor med prover. De fick in akutfall o fick lämna oss o sen efteråt så bad sköterskan oss om ursäkt tusen gånger o jag tyckte så synd om henne o de andra som måste ursäkta sig för sitt jobb, de gör vad de kan med de små resurser de har o jag e tacksam för hur fina de va mot oss.
Det var samma läkare på gyn som inne på förlossningen så vi fick snällt vänta. När vi väl fick träffa henne så berättade hon att graviditetstestet var nu försvagat o jag fick göra ultraljud o fostertjofräset va på väg bort. Skulle ta prover igen inom en vecka för att man va tydligen tvungen att ?bevisa? missfallet för journalen. Vi va inne på sjukhuset i 4-5 timmar.
När vi väl kom hem så va jag bara som ett kolli, kände inte för nåt. Jag va helt tom, grät till o från hela tiden, kände mig misslyckad, som människa, som kvinna, misslyckad o som en besvikelse för Johan, att jag inte kunde ge honom detta. D kändes som alla andra fick barn, alla andra va gravida o att jag va helt ensam i världen. Stannade hemma från jobb i en vecka. Vi bestämde oss för att inte hålla missfallet hemligt denna gången. Jag fick ta prover ännu en gång 2 veckor efter, då mina prover inte sjunkit tillräckligt, men sen efter d så kunde man konstatera att d va ett missfall jag hade fått men att allt va klart nu efter många om o men. Gynakuten ska ju ha så mycke cred, de följde upp tills allt va klart, ringde mig oavsett om d va helg eller vardag.
Detta tog hårt på oss båda, o Johan försökte verkligen vara stark o stå upp, han fanns där hela tiden medan jag va som svagast o mest sårad. Trots att jag sörjde på mitt håll försökte jag ändå fråga honom hela tiden hur han mådde i allt.

Nästa gång kanske d e vår tur. Försöker se positivt även om d gör grymt ont o rädslan för att jag inte vet om jag e tillräckligt stark att klara en besvikelse och sorg igen.

I allt detta vet vi iaf att vi fortfarande e starka tillsammans o d inte finns nåt som kan skada oss.

Istället för att dra mig till mina vänner och förlita mig på att de finns där har jag istället inte låtit de få vara där för mig utan mer dragit mig undan från allt o alla. Såklart har ingen av mina vänner gjort något för att jag inte gått till dem men med all sorg o allt som hänt gick jag in i mig själv o höll mig undan.

Sen en sak som jag aldrig trodde skulle kunna hända. Alla som känner mig vet att jag älskar mitt jobb eller kanske numera älskade mitt jobb. Förstår inte hur man lyckades men just nu ser jag mitt jobb som ?bara ett jobb? o hur trist e inte d att känna så. Jag kommer absolut göra mitt jobb men d e va man får, just nu har jag tappat allt o detta va inte vad som behövdes. Jag hoppas hitta gnistan igen för jag vill verkligen va den Madde jag va både jobbmässigt och såklart som person i mitt liv överhuvudtaget. Man får väl ha sån svacka ibland o d e d jag hoppas d e, en svacka.

Julen e över (äntligen) även om vi inte lade ner något jättekrut på julen så e d skönt d e över. Vi hade lillejul med familjen hemma hos oss, vi kör nyår hemma hos oss oxå, en helt nykter sådan. Jag har gjort ett val att avstå från alkohol (ja även minsta lilla) tills jag känner mig redo psykiskt. Det får ta den tid d tar o jag e ganska chill med d, jag har köpt lite nya viner som jag vill smaka men har fortfarande inte känt mig där ännu, så de står fint hemma o väntar på mig ;) mitt intresse o nyfikenhet för viner har inte försvunnit iaf ;)

XoXo

Gud va snabbt d går, redan 1 månad som förlovad o d e hur mys som helst.

Tänkte ta o berätta om denna förlovning som kanske inte flöt på som Johan tänkt från början men har man med mig o göra så kan allt gå i vilken riktning som helst.

Vi hade varit iväg hela helgen så måndagen den 5 juni bestämde vi oss för att va hemma, bara mysa o va vi två.
Medan jag höll på o fixa o dona så sade Johan "vi behöver prata lite" han tog min hand "vi måste snacka om ditt vindrickande"
Jag tittade konstigt på honom lite undrande men följde honom till soffan.
"Ja asså ditt vindrickande, hur mår du egentligen?!"
Jag va fortfarande lite förvirrad (dock hade jag inte druckit en droppe vin än så länge) men svarade "att jag mår bra"
Han tittade fortfarande mig i ögonen o frågade än en gång om jag verkligen mådde bra psykiskt.
Ungefär där förväntade jag mig typ att familj o vänner skulle komma in o skrika: "INTERVENTION" o tittade mig omkring o kände mig nästan lite förnärmad att han trodde jag hade problem....
Då säger han istället:"äh jag struntar i hur mycket vin du dricker så länge du mår bra, jag bara sade d så jag visste att du skulle höra på mig. Jag tänkte att vi skulle ta nästa steg i vårt förhållande"
Då e min första tanke som jag oxå säger rakt ut:"ska vi skaffa katt?"
Eftersom vi inte pratat om att skaffa barn just nu, och vi har inte pratat om att gifta oss. För katt e tydligen nästa steg i ett förhållande (WTF?!)
När jag tänker på detta i efterhand så känner jag mig som en idiot som fick d som första tanke hahahaha.
Då säger Johan utan att helt idiotförklara mig:"nej jag tänkte att vi åker ut på torsdag när vi e lediga o kollar på ring för jag tänkte att jag vill förlova mig med dig, för jag vill leva resten av mitt liv med dig o vill inte vara utan dig."
Då ungefär har hela mitt huvud lagt av ännu mer än annars, och i chocken så d enda jag får fram e "på riktigt?! E du seriös?" Han bara lite sådär"ja jag vill ju va med dig" än en gång får jag fram:"e d på riktigt?" men i nästa andetag så svarar jag självklart:"ja d e klart jag vill"
Detta va inget jag va beredd på överhuvudtaget så jag va chockad, men d kom tårar o ja Johan hade oxå lite tårar i ögonen :) <3 han tog fram en ring, en ring som han köpt på Maxi, för han ville att jag skulle va med o bestämma ring själv. Jag tyckte d va så gulligt o fint, sen att han köpte ringen där vi träffades o jobbar ihop lixom, så fin.
Så min "så-länge-ring" va typ i guld med ett hjärta på.

Nej jag menade självklart inget illa men de som känner mig vet om att jag ibland pratar långt innan jag tänker och här blev jag så överraskad att d absolut inte hann att tänkas innan de första orden hoppade ur munnen på mig ;)

Vi lade upp en bild på min instagram, d va iaf några som såg ringen längst fram i bilden ;) vi sade inte nåt till någon utan lät folk se d istället på social medierna.

Nån kväll senare så hittade vi ringar på nätet som vi fell in love with. Det blev typ frostiga silverringar, på hans e där en linje runt hela ringen, på min e där oxå en linje som nästan går runt hela men går upp i ett hjärta med stenar, jättefina ringar. Vi bestämde dem tillsammans o d e ju mys.

Johan vill fria till bröllop i framtiden men ville visa kärleken nu o ville att vi skulle ta detta steget tillsammans, att jag skulle veta på riktigt hur han känner för mig o att detta va något vi va redo för nu. Allt har gått i lagom takt o inte varit förhastade beslut eller gjorts som en "räddning av förhållande" utan en fin kärleksförklaring.
Jag vet att jag sagt o skrivit att jag varit tveksam till att nånsin gifta mig igen men ska jag gifta mig igen så gör jag gärna d med Johan. Det vi har e helt underbart, d känns inte som vi varit tillsammans så länge som vi har utan vi gör fortfarande allt sånt mysigt som man gör under nykär-perioden :D vi e lixom i vår bubbla fortfarande trots allt <3

Ikväll ska vi bara mysa o ha egentid för oss, kanske ut o käka eller nåt <3
Oavsett så ska d bli mys ikväll :)

XoXo