ett stort steg för mig!
detta är lite av mina innersta tankar och det är inte sympati jag söker jag vill bara berätta lite av mina tankar

idag va jag på kurs för att förbättra vårt bemötande och beteende och även tankesätt, för mig var många saker väldigt självklara och som en upprepning, men vissa saker va ju helt nya och helt rätt.

under dagen så hände mycket saker hela tiden och mina känslor pendlade, det var ju mest glädje, men saker som P sa träffade mig och fick mig att tänka, jag hade tårar i ögonen jätteofta, inte för att jag va ledsen för vad hon sade utan för att det stämde och fick mig att fortsätta tänka, vid ett tillfälle så skulle vi lyssna på när C sjöng och vi skulle blunda och föreställa oss själva då vi är som bäst eller känner oss bäst, samtidigt som hon sjunger i bakgrunden och mina tankar så rann mina tårar nerför kinderna och jag kan inte riktigt förklara varför jag grät just där, eller jag var nog lite rädd att jag inte kunde se en klar bild....
sen skulle vi skriva positiv feedback till varje person som var med idag, då spelade C lite musik i bakgrunden igen, och plötsligt hör jag en av sångerna som jag ska ha på bröllopet som jag innan hade berättat för henne och jag satt o log för mig själv och sedan satt jag bara o tittade o lyssnade på henne och hon mötte snart min blick och log mot mig, för mig så spelade hon den för mig, just då kändes d så (även att d kanske inte va så)
sedan fick vi våra lappar och som ni vet som känner mig e jag ganska blödig, jag blev så glad så där satt jag med massa massa glädjetårar i ögonen, blev så glad att mina kollegor tyckte detta om mig, fick mycket positivt.
sen fick vi säga vad vi skulle bära med oss och för mig e d som sades mycket till mig "att jag vågar ta den plats jag förtjänar och kunna vara mitt riktiga jag" och för mig känns d viktigt, och jag måste sluta hindra mig själv.

efter det så slutade vi och vi kramade om alla men då brast det för mig, hela dagen hade mina tankar flugit runt så jag gick därifrån o grät, jag kände mig töntig och kände mig svag, men fick fint stöd av mina kollegor :)

DETTA ÄR INGET INLÄGG FÖR ATT JAG VILL ATT NI SKA TYCKA SYND OM MIG, jag vill bara förklara eller inte förklara, jag vill inte ursäkta mig för att jag e jag, utan jag vill berätta min historia i små drag.

det är svårt för mig att öppna mig bara sådär, jag har svårt att vara den som berättar om mig själv eller saker jag varit med om som för mig är svåra, jag lyssnar hellre än att jag pratar om mig.
jag har varit med om vissa saker som jag inte ens önskar min värsta fiende, lite av anledningen att jag inte pratar om detta e att jag känner att andra har vatt med om värre saker än mig, och jag menar inte att jag e märkvärdig på nåt sätt, tyvärr e detta ett vanligt problem i samhället, men för mig var detta otroligt jobbigt och tänk er att ha gått o burit detta inom er i ca 10år utan att riktigt veta om det hade hänt eller om jag bara inbillat mig, när allt väl kom fram så kände jag mig ensam som en lögnare eftersom jag var den enda flickan och fallet var för gammalt och togs aldrig upp, och att inte få ett riktigt avslut blev ännu en anledning att jag kände mig som en lögnare och att jag kände mig som att jag jagade uppmärksamhet. jag fick gå hos psykolog ett tag och vi bearbetade mycket runt detta och minnena var plågsamma att få fram, det var många saker som jag gått o burit inom mig.
jag har mått dåligt av många orsaker i perioder i mit liv, men många gånger har jag bara satt upp en fasad, jag är ju egentligen en väldigt glad och positiv tjej och när jag då inte mår bra är det lättare att vara glad utåt och slippa ta tag i vad som gör att jag mår dåligt, under en stor del av mitt liv har jag varit utsatt av mobbing och det har satt djupa spår i mig, väldigt djupa. under många år kände jag absolut ingen livslust, jag ville verkligen inte leva, jag kunde inte se meningen med varför jag fanns, vad hade jag att leva för?

jag har inte känt mig värd att älskas eller värd att få älska och dessa sår syns ju i min självkänsla, och jag behöver läka dessa såren.

jag älskar jonas av hela mitt hjärta och han får mig att le varje dag, han har varit ett enormt stöd och när mina svackor kommit smygande så har han visat mig att han älskar ju mig för att jag e ju jag

detta är inte min hela historia men jag känner att jag tagit nåt steg framåt bara att öppna mig, det e stort för mig att bara skriva ner detta.

när P sade till mig att min självkänsla var inte så hög som den egentligen borde vara, så satte d igång mina tankar o jag började rota runt i mig själv, lite anledningar till varför min självkänsla e så låg och att jag fortsatte att tänka i samma tankegång och det tog hårt i mig, därav mina tårar men samtidigt kom även glädjetårarna för min kärlek till min familj och vänner och även de känslorna som mina vänner o kollegor skrev att de kände för mig det blev mycket för mig att ta in samtidigt, för mig betydde detta väldigt mycke :)

jag ska ta den plats jag förtjänar, tro på mig själv och vara mitt riktiga jag för det är då jag e som bäst

som sagt jag söker inte efter sympati, jag ville bara berätta hur och vad jag kände idag

XoXo