Torsdagen den 9 augusti va för mig en vanlig dag, lite mer magont än jag hade haft under hela graviditeten.
På kvällen vid 19-tiden skulle vi uppträda uppe i byn med Joyvoice-kören. Väl där skämtade vi fram o tillbaka om att mitt vatten skulle gå medan vi stod på scenen.
Vår körledare ?förvarnade? publiken i presentationen om att d kunde hända saker eftersom jag va i slutspurten, men vi klarade hela uppträdandet.
Efteråt käkade vi o åkte sen hem. Jag o Johan lade oss lite innan 23, Johan somnar alltid ganska snabbt, 23:12 lade jag mig till rätta o hostade till o kände läckage o tänkte ?oj va jag kissnödig?? Har inte haft problem med läckage under hela graviditeten så jag va lite förvånad, men gick upp för att gå på toa o vid dörren så kom d mer o då förstod jag.
Lugnt sade jag till Johan att jag tror vattnet gick nu, han höll ju på o somna så han blev lite stirrig o for upp ur sängen. Efter d lugnat sig lite ringde jag till förlossningen, fick prata med en väldigt trevlig kvinna, jag va fortfarande lugn berättade att vattnet gått men hade inte fått värkar ännu. Så jag skulle hålla koll på färgen på vattnet o sen höra av mig när jag fick igång värkarna. Ringde mamma o berättade att d va på gång o 10 minuter efter vi lagt på kom första värken, avvaktade en timme innan jag ringde in igen för att höra mig för, fortfarande samma trevliga kvinna som förklarade vad jag skulle gå efter o att jag skulle försöka vila/sova så mycket jag kunde. Jag kan ju säga att varken jag eller Johan sov den natten. Körde värktimern hela tiden så vi hade koll på läget. Vid femtiden va jag redan trött på värkarna o d gjorde ont, men de hade sagt att jag skulle ta ett bad eller duscha, så lindrades d lite, jag skulle även försöka äta nåt o när jag badat en timme så kunde vi komma in. Badade en timme o tyckte inte d hjälpte jättemycket, reste mig upp för en dusch istället, vilket hjälpte mer för min del. Ringde en gång till vid 7 o fick då prata med nån annan som va sjukt nonchalant i luren o jag e ju ganska känslig o tar sånt personligt trots jag vet att de e ju så mot alla (eller kanske bara alla förstföderskor)

Vid 9 kom vi in på förlossningen, jag fick ett kraftigt migränanfall med synbortfall så Johan fick leda mig in i undersökningsrummet. Värkarna hade börjat avta samtidigt så jag va orolig för det oxå.
Vissa saker som jag aldrig skulle göra i vanliga fall lyckades jag göra på en helg, trodde aldrig jag skulle behöva sitta på toa framför Johan eller nån annan för den delen, men de skulle ju hålla koll på mig o fostervattnet. Efter ett tag kom en läkare in o skulle undersöka mig. Jag fick citodon mot migränen, vi pratade lite o då domnade halva ansiktet o vänster arm bort så helt plötsligt fick de kolla upp så jag inte höll på att få en stroke. D va obehagligt när halva munnen o halva näsan va helt bortdomnad men som tur var så va d inte stroke iaf. Hon pratade om igångsättning så vi fick upp lite förhoppningar, men när de sen sade att jag bara va öppen 3cm så räknade vi med hemgång. Vi fick vänta ännu en gång på info, men snart kom sköterskan in igen o sade att vi skulle skrivas in på BB direkt, så d va bara att följa med in till BB o vi visste inte varför, vi tänkte att d va för min migrän o för att läkaren hade pratat om igångsättning. Jag hade värkar till o från hela tiden men de hade avtagit ganska ordentligt med tanke på att jag hade haft värkar under natten med 3min mellanrum. Frågade antal gånger om d va farligt att värkarna avtagit så mycket, men d va inga problem sade de hela tiden. Tiden gick o d blev kväll o ingen igångsättning, ingen information till oss heller, trevliga va de dock. På kvällen hade jag värkar igen till o från men va så trött så vid midnatt gav de mig en sovdos så jag kunde få lite sömn o energi till vad som komma skulle.
Efter 4h så vaknade jag av att värkarna startade igen.

När morgonpersonalen kom så frågade vi ännu en gång om de frånvarande värkarna o att vi fortfarande inte blivit igångsatta o jag uttryckte min oro för bebisen med tårfyllda ögon. Svaret jag fick va:?men vad tror du ska hända med barnet?? Jag blev både paff o sjukt ledsen av hennes svar, d va ju mitt barn hon pratade om, jag va ju rädd o jag vet inte vad som kan hända men d finns väl mycket som kan hända, d e ju inte så att saker aldrig hänt med barn i magen lixom.
De hade pratat om mig i deras gruppmöte de hade så d va bestämt att jag skulle sättas igång fick vi veta, de väntade bara på läkaren. Klockan 12 på lördagen fick jag första dosen av cytotec, innan jag fick den kollade de hjärta på bebis o ctg på mig sen fick jag igen vid 14, samma procedur med ctg o bebis hjärta. Fick antibiotika för d va tvunget att få o helst 2h innan förlossning. Vid 16 när jag fick tredje dosen satte sammandragningarna igång igen, de blev faktiskt ganska regelbundna snabbt, ctg:n visade inte rätt på sammandragningarna så viktigast va att vi höll koll på bebisen. Fick en dos till 18. Om inget hände under natten skulle vi börja om med doserna på söndagsmorgonen, men isf redan 6 på morgonen för att d inte skulle bli lika långdraget som under lördagen. Sista dosen för den dagen fick jag 20:00. Då hade jag värkar ganska så regelbundet o typ heeeela tiden. Jag fick iaf beröm för att jag kontrollerade min andning så bra genom värkarna, nåt positivt där lixom.

Vid 22-tiden orkade jag inte längre o ville bara sova, hade ingen energi till nåt, hade ju knappt sovit nånting sen torsdagsmorgonen. Så till slut kom en sköterska med ny sovdos fast denna gången fick jag morfinet i spruta istället, den blev jag ganska påverkad av kan jag tala om ;) vid midnatt vaknade jag i ren panik av kraftiga värkar o började trycka hejvilt efter personal, måste gjort d i ruset för jag va inte helt klar i huvudet när jag vaknade o hade ont. Samma underbara sköterska kom in o frågade hur d va med mig, jag hade så ont o ville inte mer.
Jag skulle få påfyllt med medicin men först ville hon undersöka mig o d e nu d roliga kommer. Hon kollade hur öppen jag va o d visade sig att jag hade öppnat mig bra så jag skulle skickas till förlossningen, ?jaha? svarade jag o låg stilla o tittade. Så sade hon några ord till Johan o gick ut. Jag tittade på Johan som hade rest sig o höll på att klä på sig o frågade:?var ska du?? Han tittade på mig som att jag va dum i huvudet:?vi ska till förlossningen, d e dax o föda, d sade hon precis ju?
?Jaha? svarade jag o låg fortfarande kvar. Efter 10 minuter kom hon igen o frågade mig om jag ville ha ett sånt ?gåbord? eller rullstol, jag svarade att jag ville ha ?gåbord? o sen frågade jag henne:?var ska vi?? Jag va heeelt väck. Tror vi kom in på förlossningen vid ett nångång o fick träffa två underbara kvinnor som skulle förlösa mig. Jag valde att studsa på pilatesbollen tills jag va helt öppen, blev nu även introducerad till den fantastiska vännen lustgas. Har väldigt mycket minnesluckor från den här tiden o önskar så här i efterhand att Johan filmat mig under just vissa tillfällen här, för tydligen lyckades jag med att ha lustgasmasken på mig vid värkarna, studsa på pilatesbollen (d e väl inget svårt tänker ni) men samtidigt sova så Johan fick väcka mig flertal gånger, d hade jag velat se hahaha. I slutet innan krystvärkarna kom ville jag kasta pilatesbollen åt skogen för då kunde jag bara stå o hänga mot sängen o lustgasen va i ansiktet typ hela tiden.
Klockan 04:00 satte krystvärkarna igång o d gjorde fy helvetes ont, de fick stoppa mig vid nån värk men efter 18 minuter va vår älskade lillkille ute.
När han va ute så frågade vi om han hade tänder. ?Tänder?!? utbrast båda, jag e född med två tänder så därför vi frågade men han hade inga tänder, förlossningsläkaren hade aldrig hört talas om d o hon hade jobbat där i 23 år.
De lade upp honom på mig, men navelsträngen va kort så han kom inte så högt upp, så såg inte honom helt direkt. Hela min kropp bara skakade helt okontrollerbart, de sade att jag va nog i lite chocktillstånd just då, men jag blev så lycklig att han mådde bra när han kom ut, så chock eller lycka d vet jag inte. Moderkakan kom ganska snabbt efter o d va inga problem där heller. Johan fick klippa navelsträngen o jag blev kollad. Jag hade spräckt ett blodkärl därav att jag hade större blodförlust än vanligt o sen hade jag typ 2 skrapsår som de sydde men sprack inte nånting så d va ju bra. De va förvånade att jag inte sprack med tanke på hur snabbt d gick när d väl kom igång. De tyckte jag va ämnad till att föda barn, dock sade jag att nej vill inte göra detta igen, men så sade de att d kommer jag glömma o kommer ändra mig sen.
De som förlöste va helt underbara o passar verkligen i d yrket.
Sen fick vi den berömda frullen o sen lite sömn med vår nya stora kärlek. Så snabbt man kan känna så starkt för någon.

Sen kom d sköterska som tyckte d va dax för mig att gå på toa o göra d i duschen, där kom nästa sak jag aldrig trodde jag skulle göra, jag va i chock haha
Fick ett nytt rum inne på BB som jag fick dela med en annan o då visste jag att de inte kunde göra nåt åt min rädsla...
På eftermiddagen kom farmor, farfar o faster o hälsade på o efter dem kom mormor, morfar, morbröderna o Mia o se vårt underverk.
På kvällen myste vår lilla familj ihop, men som vi misstänkte fick Johan åka hem, han lovade att komma tillbaka tidigt o innan vi skulle träffa läkare på morgonen.
De hade sagt innan att jag kunde testa om han ville ta bröstet men d va inte akut eftersom han inte behövde mat förrän d hade gått ett dygn. Men redan vid tolv-tiden börjades d att jag skulle amma o d funkade inte. Maddox ville/kunde inte o han blev ju frustrerad o jag blev stressad eftersom jag delade rum med en annan mamma. Det sprangs ut o in ur rummet hela tiden o Maddox kunde inte heller koncentrera sig o blev oxå stressad precis som jag. Jag vet att jag bara grät hela natten o där skulle jag njuta av att ha blivit mamma. Missförstå mig rätt, att få bli mamma va o är helt underbart för mig men jag kände lite att de tog den ?första natten med mitt barn? ifrån mig.

När Johan kom på morgonen så va d som en klump släppte i hela kroppen t o m.
Vi fick träffa läkare o Maddox fick sin hälsoundersökning.
Under förmiddagen försökte man få igång amningen för mig o Maddox men d fick sådär så jag fick testa pumpa istället. Kände mig som en kossa när man satt där med slangar hit o dit ;)
Efter lunch klarade jag inte mer, jag visste att Johan skulle få åka hem på kvällen o bad dem att jag skulle få åka hem oxå. Jag ville absolut inte va kvar, jag va stressad av allt spring där o jag ville att Maddox skulle få lugn o ro oxå. Självklart fick jag åka hem om jag verkligen ville men de rekommenderade inte d o de ville jag skulle kunna mata Maddox, men jag va så ledsen o fick lite panik igen, så den fina sköterskan jag pratade med lovade att kolla upp om Johan kunde få stanna över natten med oss om jag lovade att stanna om han va kvar.
De hittade ett ledigt rum till oss så Johan stannade med oss o hela jag fick ett lugn i mig o vi hade en superbra natt med Maddox.

Morgonen efter så mötte jag en av sköterskorna som vi haft dagen innan o hon sade direkt att d va stor skillnad på mig o att d bara lyste om mig.
När hörseltest var gjort o PKU-testet taget så fick vi prata med sista barnmorskan som skulle skriva ut oss.
En rolig sak där, jag o Maddox hade ju armband/fotband med siffror som talade om vilken bebis han va på Helsingborgs lasarett under 2018, när hon skulle kolla att de överensstämde så tittade hon på hans o sen sade hon 2214 o kollade på mitt men där stod 2212 o jag utbrister:?va har ni gjort med mitt barn då?!?
Hon blev ganska nervös o kollade hans igen o bara ?oj nej jag såg fel, 2212 på hans oxå? sen blev d lite nervösa skratt.
Sen va d äntligen dags för hemfärd o d va ju sjukt att vi skulle få ta med honom hem, vi har nu en minimänniska på heltid, dygnet runt hos oss o d e så underbart.

XoXo