För 3 veckor sen hade vi vårt RUL.
Mina förväntningar va skyhöga, vi skulle få se vår lilla bula igen o nu skulle vi förhoppningsvis få veta vilket kön d va oxå. Johan jobbade först, vi hade fått tiden på eftermiddagen så d kändes som en låååång väntan. Vi åkte in för att käka innan, men de ställen vi ville käka på va stängda så vi irrade runt ett tag o då hann jag bli uppstressad så när vi väl satt på en pizzeria till slut så käkade jag lite pizzasallad o en slice av Johan.
Sen gick vi till lasarettet för jag skulle ta lite prover o där blev d till slut oxå stressigt så jag fick be om min remiss igen för att hinna upp till UL men då slängde de in mig. Så när vi väl va registrerade på UL så kunde jag äntligen andas.

Johan sade innan vi gick in att han skulle inte lämna förrän vi hade fått veta vad d va för kön (detta e lite kul senare)
Väl inne så va d en manlig som undersökte, han va väldigt saklig, noggrann o förklarade mycket för oss.
Under själva undersökningen så frågade vi inte om kön eller någonting, jag väntade mest på att Johan skulle säga nåt men inte ett knyst från honom. Jag hade redan hört eftersom läkaren redan hade försagt sig men Johan hade inte reagerat, så fort jag hörde kollade jag hela tiden på Johan för att se hans reaktion men han stirrade bara in i skärmen. Så när d va klart så tittade jag på Johan men fortfarande kändes d som han inte skulle säga nåt (ni vet han som inte skulle lämna förrän han fått veta) ;) så jag frågade läkaren om han hade sett om han hade sett va d va för kön o d hade han ju, ville vi veta?
D ville vi ju självklart, så vi väntar en liten kille, vår efterlängtade bebis e en lillkille.

Som jag sade, jag hade målat upp en bild eller förhoppningar att d skulle va världens lyckligaste dag hittills...där i hissen på väg ut så fylldes huvudet med tankar o allt bara yrde omkring i huvudet.
Jag har inte önskat mig varken det ena framför det andra mer utan jag har bara haft i tanke att jag vill ha min bebis o d låter kliché men så har d känts för mig.
Tankarna fortsatte snurra...
En pojke...en pojke?! Killar, män d klarar jag av, även om de kan va komplicerade eller rent av pain in the ass ibland men jag vet iaf vad jag kan göra/säga om d behövs, men hur ska jag klara av att vara mamma till en pojke?
Fast då ramlade ännu en polett ner...mamma, jag ska bli mamma...hur ska jag klara av att va mamma? Kan jag va mamma? Paniken bara tog över helt o ultraljudet kom lite i skymundan. E jag normal som tänker så här? E d normalt att få paniken så långt in? Vi gick in i v.20 den dagen, d va som att allt blev verkligt så fort vi fick veta könet.
Vi har ju ändå haft 2 ultraljud innan dess, d känns ju som att jag borde fattat tidigare...men jag ska bli mamma, heeeelt sjukt :D

När vi hade berättat att d va en liten kille så när folk kom fram o va sådär söta, lyckliga o helt fyllda med glädje o skulle gratta, då kände jag mig först som Miranda i SATC när hon får veta att d va en pojke, klistrade på ett leende o bara tackade, så d va inte att jag inte ville ha en pojke eller så utan d va bara att jag hade smått panik att jag skulle bli mamma , att jag ska uppfostra ett barn. Vem fan får panik sådär o så långt in, som sagt d va ju halvtid där, finns d fler som känt så eller alla hade d tidigare i graviditeten? E jag bara dum i huvudet?
Har såna skuldkänslor mot bebis att jag fick panik så, han kommer aldrig vara oönskad o definitivt aldrig oälskad.

Avslutar med ett lite onödigt ämne men lite lättare iaf.

Nu kan vi ju iaf konstatera att vissa utav olika test o olika myter om vilket kön d va, stämmer inte, iaf inte på mig.

Mamma gjorde med en pendel på mig o den sade tjej
Kinesisk kalender sade tjej
Taskig hud- tjej (tydligen)
Mycke illamående- tjej
Pappan har fler systrar än bröder- tjej
Fruktsug- tjej
Bikarbonat-testet- d första hände d inget på (men tror jag gjorde fel) andra gången så började d faktiskt bubbla- kille (Johan visste inte att jag hade gjort d igen då) så den stämde ju då
Ökad hårväxt- kille (men d har inte jag haft heller)
Vikten (jag har ju bara gått ner i vikt) inget har lagt sig på rumpan o större rumpa brukar tydligen va tjej
Nån sade nåt om mängden mat, ökad så e d en kille, ja d e ju en kille, men jag äter inte mycket, d där med att äta för två e inget jag anammat. Va ju sjukt illamående i början så jag varken kunde eller orkade äta mat, o nu äter jag som innan, o d e ju inte överdrivet mycket, har ju aldrig varit stor i maten.

Saltsuget stämmer iaf med kille :)
Större bröst tyder oxå på kille :)
Frusen tyder oxå på kille :)

D e ju ganska sjukt så mycket olika myter/tecken d finns o även om jag ändå e skeptisk mot sånt så vill man ju ändå både testa o se.

D va väldigt spridda skurar bland folk omkring oss om vad de trodde d va, ganska kul o höra alla teorier o tankar. Överhängande va ju tjej men d va nog för att alla trodde att Johan bara kunde skapa tjejer ;) jag sade flera gånger att d e en kille för att d verkar va ett riktigt pojkår, d e inte många av dem jag vet som väntar tjejer.
Jag e bara glad att han mår bra o att vi om några månader ska få mysa bebis dagligen, att vi ska få vara föräldrar ihop till vårt lilla mirakel.
Imorgon är det 4månader kvar, så snabbt tiden går just nu.

XoXo