Jag tänkte skriva lite om bulan, vår efterlängtade bulan.

Som jag skrivit innan fick vi ett missfall som tog hårt på oss, men tack vare våra vänner o min familj så reste vi oss tillsammans, starkare.
Missfallet fick vi den 4 november.
Ca 2 veckor efter d verkar d som att jag, trots mina svårigheter att bli gravid ha gått o blivit gravid ännu en gång, d säger ju iofs kanske vilken perfect match vi egentligen e tillsammans ;)

Jag fick en känsla ganska tidigt att ta test, men visste oxå att d kanske inte var helt 100 säkert, vi hade läst o hört att hcg:et kunde finnas kvar i kroppen i upp till 10 veckor efter ett missfall och samtidigt trodde jag inte att jag kunde bli gravid igen o verkligen inte så snabbt.
Idag e jag sjukt glad att jag satte alkoholstopp på mig själv efter missfallet, tänk om jag hade gjort som tidigare o försökt fly sorgen/problemen med alkohol, då hade vi inte väntat vår lilla bula nu.

När det hade gått ca 10 veckor efter missfallet tog jag nytt test igen o d visade fortfarande positivt, så jag ringde barnmorskan o fick tid den 16 januari.
Då jag aldrig hann med att ha mens efter MF så var det lite svårare o räkna ut. När jag o Johan hade räknat lite löst på det så trodde vi 25 augusti, men barnmorskan trodde den 17 augusti, men vi blev kallade till Najaden i Helsingborg för ett ultraljud för att se hur långt gångna vi var.
Vi åkte in tillsammans den 22 januari, det var verkligen snabba puckar när man blev kallad hit o dit. När jag låg där o såg på skärmen o hon hittade bulan direkt o såg ett aktivt hjärta slå, redan där hade jag tårar i ögonen, där va nån i magen, d va inte en inbillning som jag nästan trodde.
Vår lilla bula var mer vild än tam, så hon hade lite svårt o få exakta mått, men nya datumet blev istället den 10 augusti.

Eftersom jag räknas som gammal så blev jag erbjuden att göra KUB-test (fr o m 1 mars får gravida oavsett ålder lov att göra KUB tydligen i Skåne, så nu kan jag räknas som normalåldrig igen)
Det enda jag skulle göra va blodprover o sen då ett ultraljud så vi bestämde oss för att göra det, plus att då skulle vi få se bulan igen <3
Vi blev snabbt kallade även dit, iofs var det ju lite tidspress där oxå eftersom d måste göras inom viss vecka, så den 7 februari va d dax o se bebis igen.
Mina prover såg bra ut och bulans hjärta slog friskt, måtten vid nacken såg bra ut. Vi fick konstaterat att d bara va En bebis därinne, såklart va bulan ännu en gång mer vild än tam o ganska envis så ville inte riktigt som vi ville, men fick ännu ett nytt datum, så nu e vi beräknade till den 14 augusti. Jag förväntade mig att krämen hon slängde på magen skulle va iskall, men den va varm, har ju sett på tv att mammor reagerar på att krämen e iskall när de gör ultraljud. Jag hade dock inte förväntat mig att hon skulle trycka så hårt när hon gjorde ultraljudet. Hon sade till oss redan från början att om hon va tyst en längre tid skulle vi inte få panik, det är mycket att mäta o räkna när man gör dessa tester. Kan tänka mig att man får smått panik o tror att d e fel på barnet när de tystnar ett tag och letar runt.
När vi gick därifrån va jag helt tårögd, helt lyrisk, vi hade fått se bulan ännu en gång o d va så himla mys. Som jag eller som vi längtar efter vår lilla bula <3
Vi bestämde oss för att berätta i början av februari, redan innan hade vi tagit ett foto på tjejerna med skylt i mitten där det stod ?vi ska bli en till? så den visade vi för närmsta men bad de va tysta tills vi berättat för tjejerna.

Tillsammans hade vi bestämt att tjejerna skulle få veta av oss o ingen annan, vet ju hur den vägen hade kunnat gå annars.
Vi bad tjejerna sätta sig i soffan så fick Johan berätta.
Den 13 februari va d dax för den riktiga inskrivningen hos barnmorskan. Det gick bra men fick lite påbackning på mina prover.
Har lite problem fortfarande med järnvärdena, jag försöker verkligen massa nu, käkar järnrikt plus att jag dricker järn.
Kirurgen har skrivit in i journalen efter sista proverna att om vi inte kan få upp mina järnvärden måste jag göra infusion av järn 2-4ggr/år så nu måste jag skärpa mig både för min egen skull o framförallt för bebisen.
Jag fick ta lite nya prover i samband med att jag hämtade min blodsockermätare, och nu måste jag ta ännu fler prover pga att min kropp inte heller tar upp D-vitamin o d visste jag sen innan så jag får ju bara hålla koll o ta alla tillskott jag bara kan.

Har gjort en glukosprofil, den tyckte jag själv gick bra, mina värden va bra varje dag. Sista dagen hade jag ont i fingrarna, beundrar verkligen alla diabetiker som måste göra sånt här dagligen som orkar o klarar det, jag e ju en mes jämfört med de kämparna, jag som gnällde efter bara 3 dagar med stick 7ggr/dag.
Jag e så rädd att göra eller orsaka nåt som kan få bebis att bli dålig/sjuk, just att jag e orsaken till d, egentligen vet jag inte va d skulle vara men d e väl kanske en vanlig känsla att känna när man e gravid.
Kommer nog få våndas av många what ifs de kommande åren som mamma ;)

Det e ju konstigt, att jag Madde ska bli mamma. Tjejerna har kallat mig mamma många gånger, jag e ju bonusmamma till dem, men nu ska jag bli mamma till vårt barn, d känns så surrealistiskt att jag ska få bli mamma.

Själva graviditeten då, ja jag har mått illa, har mått som ett svin ibland, men jag har kämpat på, innan vi sade nåt på jobb o så, då va d kämpigt men fick bita ihop. Samtidigt har jag känt otroliga skuldkänslor över att ens gnälla om jag mått illa eller haft en dålig dag, jag e sååå tacksam för att jag e gravid att jag får gå igenom detta (d e många som aldrig får känna detta o jag känner mig så skyldig om jag då gnäller eller klagar) jag menar inte att klaga eller vara otacksam, d e så många som tar graviditet för givet.

Känslomässigt, oh my god, jag har varit sååå känslig. Trodde d överdrevs med alla känslor men efter att vi satt o hade youtube igång o see you again spelades så sade Johan att han, Paul walker e död. Jag började störtböla o kunde knappt sluta. Vet mycket väl att han e död för jag grät redan den dagen vi såg sista filmen på bio, men ändå så reagerade jag så starkt. Så fort jag glömt något eller nåt gått emot mig har jag blivit helt gråtfärdig, helt sjukt :P

Nu går d åt rätt håll, jag mår bra o d verkar som bulan mår bra, på onsdag när vi går in i vecka 20, ska vi på rutinultraljud o få se bulan igen, förhoppningsvis kan vi oxå se va d e som gömmer sig därinne, vill ju mest bara veta att allt e bra med bebis.
Har ju inte känt nåt, vi trodde d va nåt för ett tag sen men e osäker nu eftersom jag inte känt nåt sen efter d, dessutom vet jag ju inte riktigt hur d ska kännas ;)
Sen e man ju nojig o tänker massa när man inte vet, hört, sett eller känt nåt, men d e väl så d ska va när man e gravid, lite nojig, d hör väl till.

Längtar så till onsdag när vi ska få se bulan igen <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter att jag skrev om vår förlossning hade jag ju även varit på min efterkontroll. Där frågade de om allt o lite till kändes d som. De frågade den frågan alla ställer när man fått barn, antingen ?vill du ha en till eller bara rakt o slätt när kommer...

Torsdagen den 9 augusti va för mig en vanlig dag, lite mer magont än jag hade haft under hela graviditeten. På kvällen vid 19-tiden skulle vi uppträda uppe i byn med Joyvoice-kören. Väl där skämtade vi fram o tillbaka om att mitt vatten skulle gå m...

För 3 veckor sen hade vi vårt RUL. Mina förväntningar va skyhöga, vi skulle få se vår lilla bula igen o nu skulle vi förhoppningsvis få veta vilket kön d va oxå. Johan jobbade först, vi hade fått tiden på eftermiddagen så d kändes som en låååång vän...

Han med stort H, ja d e han jag har i mitt liv och det är jag så tacksam för. Johan du är en sjukt underbar kille, med ett hjärta av guld, du e snäll och öppen mot alla, oavsett vem det är. Jag önskar så att du själv insåg hur mycket du e värd o...

Nyår va vi hemma hos oss. Vi hade tjejerna så vi hade tänkt oss en lugn nyår hemma, sen tillkom Amanda, Johan, Max o Mia. D va mys. Vi käkade 3-rätters, drack alkoholfritt. Jag har ju som sagt tagit lite avstånd från alkohol, tvingar absolut ingen...