Ja d e väl nu såhär i slutet av året man ska summera sitt 2017
En snabbresumé fast i ett långt inlägg.

Det har varit mitt värsta år samtidigt som ett utav de bästa åren i mitt liv.
Ett skräckblandat år.
Måste samtidigt faktiskt säga att jag e lite stolt över mig själv, ett år med händelser som jag aldrig trott att jag skulle klara men ändå rest mig upp gång efter gång.

Början av året brottades jag med en sjukskrivning som absolut inte ville ge med sig hur mycke jag än ville börja jobba igen.

En underbar sak som ändå startade 2017 va att vi blev sambos på riktigt, tänk att jag skulle bo med en kille igen. Trivs väldigt bra som sambo igen, tycker mest synd om honom, med alla egenheter jag har för mig men vi har lyckats hitta vårt tillsammans. Hade panik i början då jag sett hur vissa av hans fd ?roommates? hade d o jag e ganska enkel o vill ha d stilrent o inte en massa plotter. Jag trodde d skulle kunna bli en stor sak för oss, men vi kom fram till att vi e väldigt lika gällande inredningen o hemmet :)

Samtidigt som jag va ganska labil o kände hur jag mer o mer förlorade en stor del av mig när jag inte fick göra d som e en stor del av mig så fick vi världens bästa utmaning. Jag va aptrött dagligen och va sen (dock inget ovanligt med tanke på min sjukdom) men gjorde test. Första testet va två streck, dock väldigt svagt, så jag tänkte jag fått fel. Andra testet fick jag för mig att d inte va nåt så jag slängde d utan att ens tiden hade fått gå (tog lite för givet att d va fel o jag vågade klart inte hoppas) pratade lite löst om d med Johan o han bara: ?ta upp testet igen o kolla!?
Jag plockade upp d o än en gång 2 streck. Så tredje testet va vi båda hemma o än en gång 2 streck om än d ena va vääääldigt svagt
Morgonen efter sprang Johan till jobb o handlade nytt test (digitalt) Dock hade jag hunnit upp så vi bestämde att d skulle tas dagen efter. Vid lunch skulle vi åka till Helsingborg o käka o sen vidare till Båstad för en natt på hotell Skansen. På tåget upp till Båstad fick jag smärtor som gjorde så sjukt ont, d sökte mig ordentligt o jag ville bara lägga mig o dö.
Lite senare, innan vi skulle käka så va d över. Jag kände d i hela kroppen o jag kan inte ens komma ihåg eller beskriva den känslan som kom just då.
Tårarna bara rann o jag va bara tom på allt, kände mig dum som blivit så lycklig för något som va såpass nytt o som sedan raserade min värld så snabbt. Jag kände mig lurad på att inte få hinna njuta helt av glädjen även om d va tidigt.
Det vi försökte trösta oss med va ju att nu visste vi att det funkade :)

Jag tog ett stort steg och gjorde någonting för mig, min egen skull, jag anmälde mig till en Joyvoice-kör som skulle starta upp i Åstorp. Trodde inte jag skulle våga göra en sån sak men jag älskar ju att sjunga så det va rätt sak för mig. Träffade underbara människor och det var ren o skär lycka på torsdagarna.

Under början av året fick vi gå igenom massa undersökningar, olika sorters röntgen när Johan hade oförklarlig huvudvärk som gav honom konstiga ”attacker” som inte gick att varken förebygga eller lindra. Det var en jobbig tid, att åka ut o in från lasarettet, gå hos neurolog o ingen kunde förklara varför d va så här. Han mår bättre nu men d va svårt o jag försökte hålla god min hela tiden även om man va orolig o tänkte d värsta vissa dagar o man ville bara rasa ihop, men då va d min tid att stå upp för honom precis som han gjort o gör för mig.

Den 5 juni bestämde sig Johan för att köpa ring till mig och ville visa att d ska va vi resten av livet. Vi förlovade oss efter en ganska rolig diskussion *läs här: http://missmaddeluttan.bloggplatsen.se/2017/07/05/11458037-forlovningen/
Jag som tvekade o trodde att jag aldrig ville ha d där igen o sen träffade jag Honom med stort H.

Min älskade fina brorsdotter o jag har alltid haft en speciell relation men vi kom närmre varandra under detta året och jag önskar inget hellre än att hon ska må bra o få leva d liv hon förtjänar. D har varit många tårar o mycket kämpande men även så mycket glädje. Vi sjunger ihop i kören oxå, så inte längre bara hemma, så vi delar den upplevelsen tillsammans. Tjejerna älskar henne o hon har tagit sig an min lilla egna familj. D e 18 år i åldersskillnad o d kan man inte tro ibland o d e väl så d ska va ;)

Vi har även tampats med fler sjukdomsbesked bland familj o vänner. D har tagit hårdare än jag trott, varje gång. Har trott att jag hanterat d bra o sen har jag rasat antingen när jag varit ensam eller bägaren bara runnit över.
Jag e glad att jag va så på som jag va gällande pappa även om jag kände mig hemsk o elak flera gånger, men i slutändan så e d ju bra för han har redan satts igång med bromsmedicin då han fick diagnosen alzheimers fast i väldigt tidigt stadie, som tur e.

När d lugnat ner sig lite kom en händelse på jobb som skakade om en hel del.
D var ett stort slagsmål på plats och utan närmare eftertanke sprang jag mot den stora händelsen, dock inte en tanke på att kasta mig in i hetluften utan för att skydda 2 små pojkar som i panik skrek efter sin pappa som blev attackerad mitt framför deras ögon. Än idag kan jag höra deras skrik. För första gången använde jag mitt personlarm o d kom poliser, väktare o ambulanser o d va folk överallt. Efter en timme kom chocken på mig som jag själv inte insåg o jag blev hemskickad från jobb. Tur i allt detta va att vi åkte till Stockholm dagen efter för att gå på derbymatch så jag kom ifrån allt, d va bestämt sen innan.
D blev krismöte (om än efter några dagar) och jag blev skickad till företagssköterskan, gjorde avslappningsövningar och bara pratade o pratade... det var hos henne, tack vare henne jag kom över tröskeln. Vissa har visat sin oro i efterhand oxå, för utan att jag märker d så i vissa situationer kan jag reagera eller va lite jumpy, men kan hoppas d försvinner.

I september började en ny termin av Joyvoice igen och jag tog ännu ett steg utanför min box, jag bestämde mig för att va med o sjunga ?solo? o d va heeelt underbart, jag o maya sjöng ihop. Nu på avslutningen så hoppade jag plötsligt in på ?decembernatt? oxå utan tidigare övning på solotexten där men d gick bra.

Vi hade stort jubileum på Ica, vi fyllde 100år och fick en stor gemensam p-fest med Maxi-husen här i söder. Där blev jag tillfrågad om jag ville joina ?Maxi-kören? o uppträda på p-festen tillsammans med Jessica Andersson o Lasse Holm o sjunga 9 to 5. Skitkul va d kan jag tala om. Fick träffa Pernilla Wahlgren o hamnade även på hennes insta, Woop Woop ;P

I oktober efter att nästan svimmat o blivit akut illamående på ÖoB åkte jag hem o tog ett test o d va positivt. Ännu en gång ett oplanerat men välkommet besked. Vi bestämde oss för att hålla d hemligt.
Lördagen den 4/11 på förmiddagen hade jag ont i magen men gick till jobb. Efter en timme kände jag på mig att nåt inte va rätt. Johan satt på kontoret o pratade med mig o Marita o jag gick på toa medan de fortsatte. När jag kom tillbaka sade jag bara att vi måste åka in o sen bröt jag ihop totalt. Vi berättade för Marita o jag ringde 1177, som sen kopplade mig till gyn. De bad mig komma in direkt, Johan följde självklart med mig. När vi kom innanför dörren på gynakuten så hörde vi en bebis som grät o jag kommer bara ihåg att jag kröp ihop mot väggen o bara grät.
När vi väl kom in fick jag ta massor med prover. De fick in akutfall o fick lämna oss o sen efteråt så bad sköterskan oss om ursäkt tusen gånger o jag tyckte så synd om henne o de andra som måste ursäkta sig för sitt jobb, de gör vad de kan med de små resurser de har o jag e tacksam för hur fina de va mot oss.
Det var samma läkare på gyn som inne på förlossningen så vi fick snällt vänta. När vi väl fick träffa henne så berättade hon att graviditetstestet var nu försvagat o jag fick göra ultraljud o fostertjofräset va på väg bort. Skulle ta prover igen inom en vecka för att man va tydligen tvungen att ?bevisa? missfallet för journalen. Vi va inne på sjukhuset i 4-5 timmar.
När vi väl kom hem så va jag bara som ett kolli, kände inte för nåt. Jag va helt tom, grät till o från hela tiden, kände mig misslyckad, som människa, som kvinna, misslyckad o som en besvikelse för Johan, att jag inte kunde ge honom detta. D kändes som alla andra fick barn, alla andra va gravida o att jag va helt ensam i världen. Stannade hemma från jobb i en vecka. Vi bestämde oss för att inte hålla missfallet hemligt denna gången. Jag fick ta prover ännu en gång 2 veckor efter, då mina prover inte sjunkit tillräckligt, men sen efter d så kunde man konstatera att d va ett missfall jag hade fått men att allt va klart nu efter många om o men. Gynakuten ska ju ha så mycke cred, de följde upp tills allt va klart, ringde mig oavsett om d va helg eller vardag.
Detta tog hårt på oss båda, o Johan försökte verkligen vara stark o stå upp, han fanns där hela tiden medan jag va som svagast o mest sårad. Trots att jag sörjde på mitt håll försökte jag ändå fråga honom hela tiden hur han mådde i allt.

Nästa gång kanske d e vår tur. Försöker se positivt även om d gör grymt ont o rädslan för att jag inte vet om jag e tillräckligt stark att klara en besvikelse och sorg igen.

I allt detta vet vi iaf att vi fortfarande e starka tillsammans o d inte finns nåt som kan skada oss.

Istället för att dra mig till mina vänner och förlita mig på att de finns där har jag istället inte låtit de få vara där för mig utan mer dragit mig undan från allt o alla. Såklart har ingen av mina vänner gjort något för att jag inte gått till dem men med all sorg o allt som hänt gick jag in i mig själv o höll mig undan.

Sen en sak som jag aldrig trodde skulle kunna hända. Alla som känner mig vet att jag älskar mitt jobb eller kanske numera älskade mitt jobb. Förstår inte hur man lyckades men just nu ser jag mitt jobb som ?bara ett jobb? o hur trist e inte d att känna så. Jag kommer absolut göra mitt jobb men d e va man får, just nu har jag tappat allt o detta va inte vad som behövdes. Jag hoppas hitta gnistan igen för jag vill verkligen va den Madde jag va både jobbmässigt och såklart som person i mitt liv överhuvudtaget. Man får väl ha sån svacka ibland o d e d jag hoppas d e, en svacka.

Julen e över (äntligen) även om vi inte lade ner något jättekrut på julen så e d skönt d e över. Vi hade lillejul med familjen hemma hos oss, vi kör nyår hemma hos oss oxå, en helt nykter sådan. Jag har gjort ett val att avstå från alkohol (ja även minsta lilla) tills jag känner mig redo psykiskt. Det får ta den tid d tar o jag e ganska chill med d, jag har köpt lite nya viner som jag vill smaka men har fortfarande inte känt mig där ännu, så de står fint hemma o väntar på mig ;) mitt intresse o nyfikenhet för viner har inte försvunnit iaf ;)

XoXo