Efter att jag skrev om vår förlossning hade jag ju även varit på min efterkontroll. Där frågade de om allt o lite till kändes d som. De frågade den frågan alla ställer när man fått barn, antingen ?vill du ha en till eller bara rakt o slätt när kommer nästa??
Mitt svar var att jag vet inte ens om jag vill gå igenom detta igen o varje gång jag svarat så, så säger de flesta ?äh d kommer du ha glömt tills dess.? Menar absolut inte att folk e elaka, utan vet att man vill gott eller iaf va ?artiga? o ?peppiga? men för mig har d känts som man förminskar vad jag känner.
Jag fick betygsätta min förlossning på en skala mellan 1-10 där 10 va d bästa jag gjort o 1 va d värsta. Mitt direkta svar va: ?d e inte d värsta jag varit med om o min son e d bästa jag gjort men jag kanske ger d en 3 eller 4.? Tydligen va d inget bra svar då de direkt pratade om att kontakta förlossningen på lasarettet o om de som förlöste mig kunde ringa upp mig för jag va tvungen o prata med nån.
Så några dagar senare ringde kvinnan upp som förlöste mig, hon frågade va d va för frågor jag hade som gjort mig så tveksam till min förlossning. Förklarade att jag hade inga direkta frågor utan jag ville mest veta vad som hände o varför. Hon frågade om vi kunde gå igenom min förlossningsjournal o så kunde jag berätta mina känslor. Just då stod jag på H&M på väla men jag kunde inte bry mig mindre just då.
D visade sig att de hade tänkt sätta igång mig redan på fredagen när vi kom in för d visade sig att mitt fostervatten va visst missfärgat att d kunde va farligt för vårt barn, men eftersom han mådde bra o d va fullt på förlossningen den dagen så va vi inte prio. Då bröt jag totalt ihop, jag kunde inte se hur man kunde prioritera bort med tanke på allt som hänt på d lasarettet o d e inte bara de som tas upp i media utan jag känner folk som fått dåliga upplevelser där. Jag berättade om sköterskan som sade till mig: ?vad tror du ska hända med ditt barn?? o att jag blev väldigt ledsen över d. Det va oxå inskrivit i journalen att ?mamman är rädd för sitt barn? men sen inget annat. Berättade även att vi fick aldrig info om nånting, talade om hur rädd jag va när värkarna bara avtog mitt i allt men ingen sade varför utan bara ?d kan hända? men d förklarade hon istället för mig. Sade sen som jag skrivit att jag hade en underbar upplevelse inne på förlossningen men d e BB som varit d svåra för mig o jag inte riktigt kunnat släppa d ordentligt. Vi skulle avvakta efter detta samtalet o se hur jag mådde. D kanske e så att jag känner mig ?dålig? om ett halvår o då får jag höra av mig igen o de kommer fixa hjälp till mig, rädslan har väl varit att d kunde va en förlossningsdepression eller iaf början till d, men jag hoppas att efter jag fick pratat om d o nu även skrivit av mig om d att d kanske aldrig går längre.

Nu har jag äntligen kunnat landa lite i förlossningen o släppt d mer o mer, fortfarande kommer jag svara samma än så länge att jag vet inte ännu om jag vill ha fler. Jag älskade att vara gravid, d va så häftigt o underbart att få uppleva d.
Vi har ju verkligen världens finaste bebis, o jag e som sagt så tacksam att jag fick bli just hans mamma o framförallt att jag fick chansen att bli mamma.
För lite mer än 1 år sen så gick vi igenom en stor förlust, jag tänkte hela tiden att d va sista gången, jag skulle aldrig ha orken att gå igenom en förlust till. Jag ville inte ens ge mig på att försöka igen, jag ville ge upp hoppet om att nånsin bli mamma, jag trodde inte mitt hjärta skulle klara den sorgen ännu en gång.
Nånstans hade livet en annan tanke för oss, d va meant to be.
Den förlusten ledde oss vidare o gav oss istället vår fina son, vår mirakelkille, vår älskade Maddox.

Så som d ser ut nu e jag mer än nöjd med att vi har vår Maddox o vill att han ska få all den kärlek o uppmärksamhet han förtjänar innan d ens ska tänkas på om vi ska eller inte försöka igen.

XoXo