När jag avslutade vårt förhållande i somras var inte min tanke att jag skulle träffa nån ny snabbt, utan bara ta livet som d kom o bara vara. Även om jag inte va singel så länge, typ lite mer än ett halvår så kändes d ändå skönt att bara få tänka på sig själv.
Jag hann ju med o leva en del av mitt singelliv ändå på de här månaderna, d va ju inte helt fel d heller... Jag o J umgicks jättemycket, vi va varandras wingmen, dock lyckades jag mer med tjejerna än vad killarna i umgänget gjorde ;) fick både pussas, hångla o nån kväll va d en tjej som visade brösten bara sådär. Jag e bra på att ragga tjejer även om jag själv e ute efter killar ;)

Men nånstans så tänkte jag att jag skulle nog aldrig hitta nån, jag va verkligen inte rädd eller orolig för den tanken, jag trivdes nästan med den tanken precis som jag skrivit tidigare.

Min största oro eller iaf tankar om mitt singelliv va ju att när många av mina kompisar skaffade barn eller gifte sig eller öht tog stora kliv i sina liv så gick jag o blev singel precis innan jag skulle fylla 30 år... Ofta sade jag till mina vänner: "nu kommer jag bara dejta ensamstående pappor, för vem i min ålder har inte skaffat barn osv.så jaha ska jag bara dejta yngre killar då?!var o när ska jag hinna dejta nån?"

Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle kunna va tillsammans med nån på jobb, ställde in mig på att dejta yngre killar, plus att inte dejta ensamstående pappor- för d e ju trots allt ett svårt liv att ta sig an.
Vad händer då i mitt liv? Jo jag går o kärar ner mig i min bästa vän som jobbar på samma jobb är 3 år äldre och har 2 barn... I rest my case...

Man kan inte styra kärleken eller känslorna.

XoXo